DEL 5

Plötsligt rann en tår nerför kinden på mej. Mamma tittade häpet på mej och sa: Du får inte börja gråta nu, det har jag inte räknat med så jag har inte tagit med mej något papper. 

- Nej...

- Akta mascaran, sa mamma.

Efter ett tag slutade jag och koncentrerade mej på ljuset som alldeles snart skulle släckas. Det spelades någon konstig musik från högtalarna framme på scenen. Ett ögonblick undrade jag om ljudet inte skulle vara högre sen. 

För isåfall skulle jag inte ha någon större nytta utav öronpropparna. Men ju mer tiden gick därinne ju mer höjdes den konstiga musiken. Det var nog för att vi inte skulle bli alltför chockade när artisterna kom fram på scenen sen. 

Och sen tänkte jag tillbaka igen. På gårdagen när jag hade stått bredvid pappa när han gjorde sina mackor till jobbet idag. Då han sa:

- Ja, imorron är det!

Jag hade inte förstått att han pratade med mej förrän några sekunder efter det. Sen hade jag vaknat i min säng imorse. Precis som alla andra morgnar. Men det här var ingen vanlig morgon. Ingenting på hela dagen var som vanligt. För nu satt jag i Globen i Stockholm och väntade. Väntade på det som jag hade väntat på i många månader. 

Jag kom ihåg att jag hade varit jätteledsen när jag varit på mitt rum och tittat på Nick-DVDn. Jag trodde att detta aldrig skulle hända. Men sen kom mamma in till mej och sa att om biljetterna verkligen kostade 375 kronor och om pappa gick med på det så skulle jag få gå! Jag grät när jag kramade henne. 

- Killarna är ju sena, sa mamma.

- Va?

- Klockan är över halv åtta, sa hon.

När klockan blev 19.40 studsade någonting som såg ut som en levande studsboll in på scenen. Just det! Jag hade ju glömt att de skulle ha förband! Killen hoppade nästan hela tiden på scenen och skrek, och visade en video med honom själv och ett dansande skelett på den stora skärmen. Han sjöng i ungefär en halvtimme tills klockan var 20.00. 

Alla jublade när han var klar. Då tänkte jag att nu var förbandet slut så nu kommer de! Men de kom inte förrän 20.30 för det var en massa människor som tog väldigt god tid på sej att städa undan efter förbandet och sätta dit fem mikrofoner. Men när de väl var klara med det så var väntan över. Fem minuter efter det storgrät jag.

De hade visat en video på när och hur Backstreet Boys tog hela världen. Och deras ankost till Sverige i måndags. Men där ifrån började allting bli suddigt. Jag minns att de gick nerför den blinkande trappan i mitten, fylld med lampor tillsammans och började sen dansa till The Call. de närmaste två låtarna darrade jag och var alldeles ifrån mej.

Jag grät och grät och grät. Vad mer kunde jag göra.. Jag tänkte mej inte för vad jag skulle göra härnäst. Jag ville upp och stå bredvid dem på scenen och krama dem hårt. Men det kunde jag inte. Men jag grät för att jag hela tiden ända sedan jag började tycka om killarna tills nu, hade låtit kärleken för dem bli så stor, att jag inte kunde göra annat än gråta. 

Efter The Call och My Beautiful Woman sjöng de More Than That. Då hade jag börjat lugna ner mej och skakade inte lika mycket längre. Efter den låten hade de fortfarande inte sagt sagt någonting till publiken - men nu gjorde de det. Brian hälsade oss välkomna, frågade hur vi mådde ikväll och sa att han inte kunde tänka sej en bättre plats att starta deras turné än i Stockholm. Och han sa att de aldrig skulle lämna någon av sina Backstreet Boys-fans. Oss. 

Det kändes så himla säkert när han sa det. Det kändes bra.

Fortsättning följer...

DEL 4

Jag låg i sängen. Jag hade bytt om till min nya tröja och satt den bruna ovanpå. Och det nya silverskärpet satt i de nya byxorna. Jag hade sminkat mej och väntade på att mamma skulle duscha klart. Jag låg och tänkte på att jag nästan precis hade kommit hit. Efter tio år från Stockholm hade jag kommit dit igen, och nu var tiden snart slut.

Nej tiden var inte slut. Men dagen var slut. Kvällen återstod. Jag hade inte bara kommit hit för att storshoppa med mamma. Även om det kommer vara något jag aldrig kommer glömma. Jag hade kommit hit för att se mina idoler. 

Och det hade inte ens börjat än. Men tiden hade ändå rusat iväg alldeles förskräckligt snabbt. Jag vaknade ur mina tankar. Jag såg mammas mobil ligga på golvet. Frestning. Jag föreställde mej i mitt huvud att jag ringde till Lotta eller Alexandra och berättade att vi skulle iväg till Globen nu. Medan de sitter där hemma och gör det som är vanligt för dem. Men jag hann inte fantisera länge om det, för nu kom mamma in med en handduk knuten runt huvudet för att inte håret skulle droppa på golvet. Jag kommer ihåg det som igår, jag låg där. Jag kommer ihåg när vi precis hade checkat in där. Då hon frågade mej om jag ville ha Nemo eller Barbie-lakan. Och det hade varit morgonen innan jag låg där. Det hade lika gärna kunnat vara denna morgonen. När mamma hade klätt på sej och stod och sminkade 

sej gick jag fram till henne och ställde mej bredvid henne, och såg mej i spegeln. När vi var klara framför spegeln 

med tog vi på oss våra nya jackor och tog med våra saker, och stängde dörren bakom oss.

Mitt hjärta dunkade hårt, hela tiden. Jag skulle snart få se dem! Vi klev på tunnelbanan och vi hittade några lediga platser. Inte direkt, men vi hittade. Några platser bort från mej satt mamma och jag kunde nätt och jämt se henne när de andra böjde sej fram eller tittade åt sidan. Efter ett tag som gick väldigt fort, fick jag syn på "Globen Shopping." Och jag undrade vad som kunde finnas där inne. Eftersom det stod "Globen" kunde den dyka upp vilken sekund som helst. Rakt framför mina ögon. Och det gjorde den. Jag tittade ut genom fönstret hela tiden, sen svängde jag med huvudet för att se om mamma hade någon reaktion. Hon såg glad ut. Jag insåg nog inte hur stor den var förrän jag kom ut ifrån tunnelbanan, och gick mot den. Men när jag plötsligt stannade framför den kunde jag bara inte tro det! 

Hade jag någonsin sett något så stort? Några människor gick omkring där utanför och sålde öronproppar. Eftersom 

jag aldrig hade tagit med pappas stora så köpte vi två för 10 kronor styck. Vi tog upp våra biljetter och mammas plånbok. Vi köpte varsin CocaCola utanför. Sen läste vi på våra biljetter vilken éntre vi skulle gå in genom för att ha närmare till våra platser. Sedan började vi leta upp éntre nummer 6 eftersom det var den vi skulle gå in genom. Och "leta" fick vi verkligen göra för det fanns ungefär 20 ingångar, runt hela Globen. Vi hittade den inte så vi frågade några poliser som stod i ett hörn. De visade oss och vi ställde oss i kön in. Någon sa till oss i kön att vi inte skulle få ta 

med oss cocacolorna in. Varför förstod vi inte riktigt. Precis när vi skulle gå in så stoppade någon oss igen. 

- Vad har ni i väskan?

Jag blev nervös. Skulle vi bli utslängda från Globen om vi inte lämnade in vår filmkamera? Mamma sa att vi hade filmkameran och killen sa att vi fick lämna in den och sedan gå in utan den. Vad hade vi för val. Vi lämnade in den, sen gick vi in. Där inne var en bar där jag såg att man kunde köpa Cocacola och Popcorn. Vi hade ju vår Cocacola 

där ute, men den fick vi slänga för vi orkade inte dricka upp allt så snabbt innan vi var tvugna att gå in. Och nu kunde 

man köpa här. Lite dumt.

Vi sprang uppför några trappor. Mamma ville inget hellre än att få sitta ner eftersom vi hade gått fram och tillbaka och även sprungit mycket idag, så det var mest jag som sprang i trapporna. När vi kom upp såg vi små ingångar till själva Globen där de skulle uppträda för oss alldeles snart. Jag gick fram till en av ingångarna och kikade in. 

Det kändes som om hela världen fanns där inne. Det var så sjukt stort att jag väntade länge med att gå in. Mamma 

var bredvid mej. Hon sa inte så mycket, men jag visste att hon tyckte att det var stort. Vi letade upp våra platser 

och slog oss ner. Jag betraktade rummet länge. Där framme på scenen som jag trodde skulle vara mycket längre 

ifrån mej, hängde ljuslampor. Hur många som helst i taket som senare skulle lysa rakt på dem. 

På Backstreet Boys.

Fortsättning följer...

DEL 3

Sen gick vi till kassan och betalade. Mannen där lade kläderna i en påse, och gav den till mej, léende. 

Vi bestämde oss nu för att fika. Jag var inte ett dugg hungrig men åt lite ändå. Jag lånade toaletten på fiket 

och bytte från mina gamla byxor till mina nya. Sedan pratade vi och åt och jag tog ett kort på mamma med 

hennes mobil. Jag fortstod inte hur jag kunde vara så mätt, för jag hade bara ätit en vanlig macka till frukost. 

Kanske var det på spänningen jag var mätt. 

När vi hade ätit klart så fortsatte vi att gå och gå och gå. När vi gick förbi torget stannade vi och kollade på 

smyckena och skärpen. Och jag fick välja ett skärp. Jag valde en i silver som absolut inte kunde gå sönder. 

Sedan gick vi in i en klädaffär där vi handlade lite. Vi skulle hitta en vit tröja som jag kunde ha under min nya 

bruna tröja som jag hade fått innan. Istället fick jag syn på en tröja med tryck fram och blixtlås vid armen och 

det såg ut som om det var en vit tröja under den, fast de satt ihop som en korttröja. Jag iakttog den länge, 

men visste att jag inte kunde begära allt av mamma. Mamma hade däremot stannat till vid några snygga bruna 

och svarta jackor med mycket päls. Hon stod och höll i den svarta och verkade minst sagt lycklig över att ha 

funnit den. Jag läste på lappen. "50% rea!" 

Den hade kostat 600 kronor innan, då skulle den alltså bara kosta 300 nu. Jag tog en av de bruna och provade, 

men den var för liten så jag fick ta en storlek större. 

- Vill du ha den? frågade mamma. 

Jag såg på henne som om jag inte riktigt trodde henne. Sedan gick vi till disken. 

Mamma verkade tydligen köpa varenda liten sak som jag pekade på. Sen innan vi hann betala, så gick vi ut från 

kön och ställde oss vid ingången. Mamma hade nämligen fått syn på åter ett fynd. Hon vilade nu ögonen på ett 

par högklackade, snörade röda stövlar. De var faktiskt riktigt fina. De kostade bara 400 kronor. Och det var billigt 

tyckte jag, för att vara så snygga. Men vi köpte dem inte nu. Vi betalade och gick sedan ut med alla våra grejer. 

Förutom de båda jackorna hade vi också köpt en vit långärmad tröja med blixtlås på framsidan. Eller rättare sagt, 

det såg ut som att det var blixtlås för utsmyckningens skull, och en grå långtröja. 

Efter det gick vi in i en skoaffär och tiden började rinna ut. Solen började långsamt vandra sin väg ner och jag 

kunde inte fatta var all tid hade försvunnit. Mamma stannade för ett par andra stövlar. De såg ganska vanliga ut, 

om du frågar mej. De var svarta med lite päls uppe vid kanten. 800 kronor kostade de. Vi stod länge och funderade. 

Eller... Mamma funderade på vilka hon skulle köpa. Efter mycket om och men bestämde hon sej för att gå tillbaka 

till den andra affären för att köpa de andra stövlarna för 400 kronor. Det tror jag att jag med skulle ha gjort om jag 

var henne. Sedan var det dags att göra det sista. Köpa någonting till Jaqueline och Adam. 

Vi gick in i en affär som det bara verkade finnas stickade saker i. En stickad mössa hängde vid dörren när vi kom 

in, och det fanns hyllor med stickade tröjor och rubbet där inne. Vi gick in. Och vi gick ut, och in i nästa affär. 

Där köpte vi en blå silkeslen kudde till Jaqueline. 

- Men var ska hon ha den någonstans? frågade mamma. 

- Jag vet inte, svarade jag. Men vi måste skynda oss för tiden är snart slut. 

Vi köpte alltså den och sedan gick vi förbi en affär där det utanför satt i en korg, en liten leksakshund.

Fast den såg nästan verklig ut. Mamma köpte den till Adam. Sedan gav vi oss iväg till vandrarhemmet. 

- Nästa gång du kommer till Stockholm kommer du nog känna igen dej, så mycket som vi har irrat omkring idag, 

sa mamma. Jag log. 

Jag hade inte haft speciellt bra lokalsinne här. Varenda gång vi passerad en affär jag kände igen kom jag fram till 

att den egentligen skulle ligga på andra sidan av vägen. Det var helt fel. Men mamma trodde nog att jag skulle lära 

mej med tiden. Vi får väl se. 

Det var ganska dumt av mej, inser jag nu, men när vi var framme nämnde jag den blåa tröjan med tryck och blixtlås 

i ärmen. Mamma tänkte över saken sedan gav vi oss iväg ännu en gång. Men denna gången fick vi springa. 

Vi sprang till affären och in genom dörren och tog ner tröjan och lade den på disken. Försäljaren måste ha känt 

igen oss för han log mot oss. Sen skyndade vi tillbaka så vi skulle hinna fixa oss. 

DEL 2

Sedan gick vi ut. Och gick in på flygplatsen för att leta reda på vår stora väska. Men vi hittade inte den någonstans. 

Till slut stannade vi och frågade en tjej som var med på vårt plan, om hon visste var de lade väskorna där man 

skulle hämta dem. Det visade sej att vi hade gått rakt förbi den platsen. Så vi gick tillbaka och tog den. 

Sen väntade jag inne medans mamma gick utanför för att röka. Sen gick jag ut till henne. Vi stod precis vid en busskur 

och där skulle snart flygbussen hämta upp oss. Inuti busskuren satt en karta över Stockholm uppsatt på väggen. 

Vi kollade vart vi skulle åka, vart Globen låg och allting. Sen kom flygbussen och vi hoppade på. 

Efter en stund frågade jag mamma hur länge vi skulle sitta där.

- 45 minuter ungefär.

Det lät mycket, tyckte jag. Så jag blev väldigt förvånad när vi närmade oss så snabbt. Sätena gick att fälla ner så att 

man halvlåg, och jag fick låna mammas mobil och se på musikvideor. 

- Är vi framme nu? frågade jag när jag började se butiker utanför fönstret. 

- Nej, skrattade mamma. Du är så van vid Kristianstad, att när du ser en affär så är man i stan. Men den här stan 

är mycket större. 

Resten av resan ägnade jag mej åt musiken som strömmade från snäckan jag hade i örat, och att titta på texten 

som stod baklänges på rutan. Det var väldigt svårt att läsa vad där stod eftersom det var dels baklänges och att 

det stod med små svarta punkter. Till slut kom jag fram till att det stod ungefär: Res billigt, res med flygbussen! 

När vi stannade hade det slutat regna ute och jag hade fortfarande snäckan i örat. Jag envisades med att försöka 

ha kvar den där samtidigt som mamma höll den stora väskan. Det gick inte. Så jag kunde inte lyssna mer. 

Nu var vi framme. Vi gick in i en jättestor byggnad. "World Trade Center Stockholm." 

Vi gick in och vi skulle gå på toaletten. Sen gick mamma först ut och det var en konstig dörr. Man var tvungen att 

trycka på någonting för att den skulle öppnas och jag hann inte se hur mamma gjorde det. Så hon gick och såg 

inte efter sej. Så hon såg heller inte mej som inte kom ut. Så jag var tvungen att skrika på henne. Då vände hon 

sej om och hjälpte mej ut. Sen köpte hon två bullar till mej och och RisiFrutti till sej själv i cafeterian. 

Vi satte oss på något som liknade en slags mur där inne, och åt. Sen ringde mamma en massa telefonsamtal. 

Till en kille som hon skulle träffa här i Stockholm, för att köpa en mobil av honom. Den skulle hon köpa till pappa 

eftersom han ville ha en ny uppfällbar telefon. Det tog ett tag innan de hade bestämt att vi skulle träffas utanför 

byggnaden vi var i. 

När vi hade köpt mobilen började vi gå runt i stan och stack i näsorna i närmaste affär. Vi gick in i en affär med

prydnadssaker och kramdjur. Mamma blev genast överförtjust i en liten gosekanin, med så mjuk päls att det 

kändes som om man höll i fjädrar. Sen gick vi till prydnadssakerna. Om det inte hade varit så vrålande dyrt där 

inne skulle mamma säkert ha köpt den lilla kaninen. Sen gick vi ut och in i nästa affär. En klädaffär den här gången. 

Nästan direkt fick jag syn på en brun stickad båtformad tröja som slutade ovanför magen. Jag bad mamma om att 

få prova den och det fick jag. Jag gick in i provrummet. Jag tyckte verkligen om den tröjan. När jag hade den på 

mej kom mamma in med ett par byxor som hon ville att jag skulle prova också. Så det gjorde jag. 

De var ljusblå och vid fickorna hängde ett stort "B." De satt så perfekt! De var som gjorda för mej, skulle man 

kunna säja. Mamma kom in med ett förtjust uttryck i ansiktet. 

- De byxorna ska du ha! Herregud vad de sitter fint! sa hon och granskade byxorna. 

- Jag vill ha dem, mamma.

Fortsättning följer...

Den närmaste tiden kommer jag lägga ut olika delar av en berättelse jag skrev för sju år sen, när jag var 13 år. Jag delar upp den därför att det är för mycket för att läsa från början till slut. Den dagen jag kommer att skriva om betyder mycket för mej och här kommer den första delen   Hoppas ni kommer följa den.

DEL 1

Jag vaknade innan väckarklockan hann väcka mej. Jag kände mej glad och hoppade ur sängen och bäddade den. 

När jag gjort det kom mamma in i mitt rum för att se om jag och Jaqueline var vakna, och det var vi. Jag log mot henne. 

Det var ett léende som betydde att idag skulle jag vara med om dagen som jag hade väntat på i så många månader. 

Det var en blick som utstrålade glädje. Jag gick upp och åt frukost efter att jag hade lyssnat på radion. 

De berättade att det var hysteri utanför killarnas hotell för alla fansen. Och att de hade åkt i en svart limosin dit. 

När jag åt frukost kom farfar in genom ytterdörren. Han väntade på min lillasyster som skulle till skolan. Han skulle 

följa med henne dit. Sen sa vi hejdå till varandra och de gick. Jag frågade mamma för femtioelfte gången om hon 

trodde att skulle skriva autografer, och då ställde hon också mej en fråga. Om jag hade tagit med någonting ifall 

de skulle göra det, och jag visade upp min pälsbeklädda anteckningsbok. Sen packade jag och mamma ihop resten 

och lade det till rätta i väskan. Nu var den proppfull. Sen kom farfar tillbaka igen. Vi drog ut väskan i hallen och vi

satte på oss ytterkläder. Nu var det dags. 

Hade jag glömt något? Jag hoppades inte det. Jag hade tittat på pappret som jag skrev för flera månader sedan i 

morse. Kikare, filmkamera, papper, penna, halsband, kamera och hörselskydd. Hörselskydden hade jag inte tagit 

och tänkte inte göra det heller. Biljetterna hade vi, vi hade allt. Så vi packade in oss i farfars bil och körde iväg.

Jag visste väl att det var något!

- Mamma jag har glömt min mobil!

Farfar släppte av oss på Kristianstad Airport. Jag läste på en stor affisch utanför: Om du nu bara måste lämna 

Kristianstad - res med Skyways! 

När vi skulle gå in började farfar gräva i sin plånbok. 

- Ta den här, sa han och räckte en femhundring till mamma.

- Nej! Det är alldeles för mycket! sa mamma.

Farfar räckte över femhundra-lappen till mej istället. Han ville verkligen bli av med den, så jag gjorde honom en 

tjänst och tog emot den. Vi tackade och gick in. Sen väl därinne sa vi hejdå till farfar. 

Den här flygplatsen var definitivt inte stor. En trappa till vänster och kontrollen till höger. Och om man fortsatte så 

kom man till ett slags väntrum. 

Vi satte oss ner vid gaten. Där fanns redan några. Jag undrade om dessa var de som skulle hålla oss sällskap på 

flygplanet. Isåfall skulle det bli mycket plats över. Här var kanske fem personer. Men allt eftersom tiden gick kom 

det in fler. Jag kände mej rastlös. Jag satt bredvid mamma som läste tidningar som låg utspridda. Sen lyssnade jag 

på en farbror som pratade i telefon. Han pratade högt. Sen satte jag mej ner igen och bläddrade igenom en tidning. 

Trist. Mamma skrämde mej när hon sa: Nämen titta! Det kommer ju levande människor därifrån! 

Sen tog vi på oss jackorna och gick ut. Måste mamma alltid skrämmas sådär?

- Detta flygplanet ser faktiskt inte speciellt nytt ut... sa hon. 

Jag försökte att inte bry mej utan gick uppför trapporna till flygvärdinnorna som artigt hälsade oss välkomna ombord. 

Vi satte oss ganska långt fram. Rad tre, eftersom det stod att man inte fick sitta på andra raden. 

Vi satte upp filmkameran och andra småväskor på hyllorna över oss. Den stora väskan hade vi lämnat in på 

flygplatsen. Mamma kanske hade rätt med att flygplanet inte var nytt - för sätena framför oss var totalt olika. 

Den framför mej var mörkblå, men den framför mamma var fylld med blommor. Inte riktiga blommor förstås, 

utan blommor på tyget. Vi spände fast våra säkerhetsbälten och sedan hördes det röster i högtalarna. 

Sen flög vi. Vi flög ifrån Kristianstad och dit jag hade längtat hela sommaren. 

De kom med en vagn med mackor, äppeljuice och kaffe till oss. Efter ett tag försvann mamma in på toaletten, 

och jag såg en skylt längst fram i planet. "Toilet Occupied." 

Den lyste när mamma låste dörren om sej, och när hon kom ut igen slutade den att lysa som att signalera att den

var ledig igen. Sen sa mamma: Jag tror att jag vet anledningen till att jag inte är rädd för att åka flygplan. 

Så berättade hon att det går över så snabbt om den skulle hända något, jämfört med t.ex en buss.

Sedan pratade vi om fenomenet moln. Vi kom dock inte fram till någonting. 

Sen tittade vi ut och såg att det var mulet och regnigt. Mamma blev besviken för hon ville inte shoppa i ösregn.

En stråle av regn susade snabbt förbi på fönstrets andra sida. Sen var det dags för landning. Det gick mjukt och 

lätt. En röst i högtalaren sa: Tack för att ni valde att flyga med Skyways, hoppas att vi ses igen.

Jag skrattade och sa till mamma att vi kommer imorron igen.

Fortsättning följer...

Hej!

Det gick inte att lägga upp videorna från i söndags på facebook men nu fungerar det på youtube iallafall. Kolla gärna in ifall ni vill få en glimt. Jag heter lolloofcourse. Man kunde max ladda upp 55 sekunder av varje, vilket jag inte alls fattar varför men ändå. 

Har en konstig känsla ibland. Väldigt ofta. Det känns som att jag går och sover. Massor av saker händer runt omkring mej men det är som att jag drömmer om det. Jag ser inte det riktigt. Det känns som om jag glidit upp med mina ögon upp i himlen och flygit ur min kropp, och tittar ner på mej själv. Det känns nästan som att kolla på film. Hela tiden tittar jag på mej själv och tänker: Vad ska hon göra nu?

Har ingen som helst aning om varför jag känner mej så, men jag hoppas att jag snart kommer få mina flygande ögon tillbaka och kunna känna att jag lever   

Jätteskönt med långhelg nu med. Nu är det snart slut på det hela. Min aupair-ansökan har för övrigt blivit godkänd i London och från och med nu typ kan familjer börja höra av sej   Är jättespänd och glad för det. 

Här är en bild på boysen, dock inte från i söndags för bilderna blev för suddiga    

Trevlig helg!

Kom ner till Skåne i torsdagskväll... där pappa hämtade oss med bilen i Hässleholm. Blev hem och sova direkt.

På fredagen så vaknade jag vid tio och sen åkte jag in till stan för att möta David eftersom vi skulle köpa bröllopspresenten tillsammans. Gick till Cervera och köpte det som önskades av brudparet vilken var en liten kopp med tillhörande fat för 599 kronor. Det var inte vad vi hade väntat oss, men den köpte vi iallafall. Sen gick vi bort till systemet och sen också Partaj där jag köpte ny navelpiercing. Sen åkte vi hem.

Hemma var bröllopsfixeriet i full gång... och ingen satt ner längre än den behövde   

Det var lite roligt att se på hur båda två stressade omkring fast det egentligen inte fanns någonting att göra. Dom skulle en sväng till kyrkan och fixa någonting så stannade hemma till klockan fem innan jag gick hemifrån för att träffa Lotta.

Var mycket längesen jag såg henne så det var bara kul att ses igen. Var ute och sen hemma hos henne till elva på kvällen, sen var hon gullig och gav mej skjuts hem.

På lördagen vaknade vi alla vid 9-10 tiden... och så skulle alla göra vid sej.

Detta var ju dagen med stort B. Jag och Jaqueline väntade med att fixa oss så vi fick det lite stressigt sen när locktången tog mycket längre tid än vad vi hade tänkt. Men det blev bra iallafall. Vi hade blåa klänningar, silverhalsband, blåa klackskor och lockat hår. Och Helen och pappa var jättefina verkligen, likaså David, Adam och Marcel.

Pappa och Helen åkte i förväg när dom skulle till fotografen och då stannade vi hemma och väntade på att farmor och farfar skulle komma och hämta upp oss.

Vi åkte till kyrkan och stod och väntade... på gästerna med papper och ris som de skulle få. När alla hade gått in och satt sej så kom Pappa och Helen i en jättefin bil och så kom de in till oss i kyrkan. Helen började gråta lite smått när hon såg oss uppradade alla 'barnen'.

Det var fint att se att hon uppskattade det    

Sen ställde vi oss på led.

Adam- Marcel.

Pappa- Helen.

David - jag.

Och Jaqueline.

När klockorna ringt färdigt... började musiken och så gick vi in. Jag hade jättesvårt att hålla minen där uppe vid altaret när jag såg Helens tårfyllda ögon när hon tittade upp. Så kunde inte hålla in det till slut. Det gick jättesnabbt i kyrkan och Isabell sjöng jättefint!

Efteråt gick alla ut i regnet där det togs en del bilder innan vi åkte iväg till golfkrogen.

Det var ett fint ställe där det redan var dukat på många bord och namnskyltar var utdelade. Allting var färdigt. Vi åt och sjöng snapsvisor, sen dansade vi och drack lite. Sen blev det frågesport som jag och Joakim vann, så vi vann en drick i baren hahah. Sen skulle det lekas lite och skäras tårta. Allting var supergott och sen dansade man nästan hela kvällen vilket var superkul. Vi var där till ungefär tolv på natten sen åkte Pappa och Helen och sov på hotell och vi andra åkte hem till oss, med Helens föräldrar och sov.

Nästa dag var jag med Anton lite... innan jag skulle fara vidare mot Malmö där jag hade biljett till att se mina gamla kärlekar för tredje gången i mitt liv. Backstreet Boys. Det var en riktig upplevelse. Inte det roligaste att gå ensam men alla minnen dök upp och man kände sig som 14 år igen. Det var en riktigt bra och helt fantastisk show!

Jag har tittat på videor jag filmat hela dagen fram och tillbaka. har försökt att lägga ut på facebook men det enda som händer är error   

Jag tänker absolut fortsätta åka och se dom om dom fortsätter att besöka vårt vackra land.

Det är det värt.

Det har varit en jättefin helg, helt underbar och skulle mer än gärna spola tillbaka tiden och göra det en gång till  

Jag träffade en kompis idag som jag inte träffat på väldigt länge. Men som jag brukade umgås med dagligen för ett par år sen. Vi har hittat på så mycket kul under åren vi känt varandra och kom på att vi saknade det lite grann så vi bestämde att vi skulle ses idag.

Vi har pratat om allt mellan himmel och jord, verkligen. Gamla tider, allt som förändrats genom åren. Och det var nästan allt. Allt har förändrats.

Alla människor vi kände, ingen är densamma som den var innan.

Den som inte var nåt pojkvänsmaterial då är nu sambo. Den som absolut inte kunde tänka sej att gilla en särskild tjej är nu tillsammans med den. Den som alltid tröttnade är helt annorlunda nu. Den som inte ville ha en kyss av sin pojkvän har nu dom flyttat ihop och har två katter.

Jag antar att allting ändras om man hittar den rätta.

Vi har säkert också förändrats. När man tänker tillbaka på saker man har gjort och sagt kan jag inte låta bli att tycka att jag har varit otroligt dum under åren, under vissa tillfällen. Man har sårat människor genom att bara få en ide och sen köra på den. Fast det var ju nårra år sen så kan inte säja att jag var speciellt mogen då. Om jag fick en tanke från ingenstans att jag för tillfället inte ville vara med den personen så gjorde jag slut. Det kvittade om det var på nyårsafton eller på vår 5månadersdag. Jag fick det för mej bara.

Det kändes bra idag, men ändå konstigt att vara på samma ställe, och prata om samma saker som man gjorde förr - fast allting är helt förändrat nu.

Jag kom och tänka på den låten Danny sjöng som sistalåt i Gävle på sin sista turnédag i somras.

Everything must change
nothing stays the same
everyone will change
no one, no one stays the same

ng become the old
and mysteries do unfold
for that's the way of time
no one, and nothing goes unchanged

There are not many things in life one can be sure of
except rain comes from the clouds
sun lights up the sky
hummingbirds fly