VARFÖR TROR VI STARKAST PÅ VÅRA SÄMSTA OMDÖMEN?

Ja, varför är det så? Helt oberoende på hur många 'du är bäst!' och andra uppmuntrande kommentarer man fått så är det de negativa kommentarerna som man kommer ihåg. Om det så bara är en enda och den lämnar dej med orden 'du suger' så är det den som fastnar. 

Det kan vara mycket svårare att lita på de snälla orden, man tror att de är påhittade och av någon anledning inte är sanna.

Men säkerligen är det tvärtom. Att de negativa orden är påhittade på grund av avundsjuka, eller liknande, som man använder sig av för att kränka en person och genom det verka bättre själv.

Varför är det så svårt att tro på att vi faktiskt skulle kunna vara bra?

Varför tror vi starkast på våra sämsta omdömen? 

  VI VANN SVERIGE!   

Kan ni fatta det? För det kan inte jag! Eurovision song contest kommer att hållas i Sverige nästa år.

Det började spännande och Loreen hade i slutänden samlat ihop 18 tolvor från länder ifrån hela världen. Hon fick poäng av 41 av 42 länder och slutade på 372 poäng, vilket också var nära på att bli rekord! Jag är fett stolt. Stolt svensk. Jag trodde att damerna från Ryssland skulle ta hem segern, men Euphoria tilltalade alla och hon är nu den femte vinnaren i Sverige som vunnit Eurovision.

Lite kul tyckte jag att var att Aftonbladet skrev ut att hon vunnit överlägset när det var ca 4-5 röstningar kvar. Dom är inte sena dom inte. Så jag vill verkligen säja grattis Loreen, för det gjorde hon bra! 

Hej! 

Har varit med klassen på Fjärderholmarna idag. Har legat på en brygga och solat precis hela dagen. Så glad blir man av det underbara vädret   Sen efter det så blev det käk på BK. Imorron blir det att gå ner till centrum för att fixa studentklänning. Känner att det är dags nu. Har även bokat tid för hälsokontroll på vårdcentralen inför USA. Hoppas att jag hör ifrån familjen snart.

Imorron är det Eurovision! Allting kan hända, men vågar inte hoppas på vilka man vill ska vinna, eftersom det aldrig blir som man vill i den tävlingen. Den med det konstigaste numret vinner   

Och på söndag blir det Grönan, wiie.

Nu ska jag gå och göra absolut ingenting och hoppas att vädret fortsätter som det varit hela denna veckan   Puss    

Gammal bild    

Tack alla ni som följt mina delar jag skrivit om min underbara dag jag hade i september 2005. Är fortfarande oerhört glad över att den dagen inträffade för mej. Har ju sett killarna tre gånger nu, och jag har inte slutat. Har planer på g...   

Det går bra med allting just nu känns det som. Förrutom jobb. Det kunde det funnits lite mer utav.

Men sommaren är verkligen på g. Det har varit sol och jättevarmt hela veckan så har till och med skaffat mej lite färg när jag låg ute i nårra timmar igår. På lördag är det Eurovision och håller såklart på mina älsklingstvillingar! Ireland for the win! 

På söndag blir det grönan, titta på Danny och träffa tjejer   Vi flyttar till den andra lägenheten om en vecka och åker ner till pappa den helgen och firar honom. Knappt två veckor efter det är det studenten, och då kommer Ida och Anton upp! Så blir det kaalaaas hemma hos mej med andra vänner med. Kulkul. Midsommar har jag ingen aning om vad som händer än, jag är öppen för förslag! Sen kommer veckan då jag och Molly drar över till Sofia och är hos henne. Ska bli sjukt kul   Biljetterna är bokade och betalda. Awesome! 

Sen blir det förhoppningsvis att jag hittar en familj snart som jag kommer spendera resten av sommaren och året med i USA   

Har för övrigt klarat alla matteprov nu, känns så bra! Jag hade gett upp hoppet, men det kom tillbaka till mej och jag gav mej fan på att klara dem alla. Man kan om man vill. 

DEL 9 och 10

Vi var snart tillbaka på Glada Saxen igen. Vi gick upp till vårt rum som var nummer fem, gick in och stängde dörren. Mamma sa att vi kunde se Stockholm på natten också. Men tydligen skämtade hon bara för när jag sa att det ville jag gärna fastän det regnade, så blev hon lite förvånad. Hon trodde kanske att jag var trött.

Mamma höll på med sin mobil och jag lade mej i sängen och väntade på att hon skulle bli klar så att vi kunde gå ut igen. Plötsligt sa jag:

-       Mamma? Tror du att jag någonsin kommer att få se Backstreet Boys igen?

Det var en konstig fråga. Jag hade aldrig tidigare tänkt på om det skulle hända igen. Jag hade bara haft i huvudet att jag skulle dit idag, och kanske aldrig mer.

-       Ja gumman, det tror jag.

Det kändes som om allting blev mycket lättare. Jag ville verkligen göra dethär en gång till. Men jag anade inte hur mycket jag skulle vilja det sen.

Vi tog med oss paraply med oss ut, men vi behövde den inte för det hade slutat regna och duggade bara lite. Klockan var säkert halv tolv men det fanns folk ute på fik och sådant. Det var inte alls som i Kristianstad…

Mamma sa att tiden inte spelar någon roll här i Stockholm. Man kan sitta ute klockan 12 på dagen men också klockan 12 på natten. Det tyckte jag var ganska coolt.

Mamma sa att hon ville visa mej några båtar som låg i närheten, så vi började gå. Hon gick tydligen åt fel håll för vi hittade dem aldrig. Istället sa hon en liten stund senare:

-       Sa du Sheraton?

-       Va!?

Hon pekade mot ett ställe jag aldrig hade sett på riktigt, utan bara på film. Där Nick bodde när han var i Sverige 2002. Jag var bara tvungen att gå dit och titta lite. Vi sprang över ett övergångsställe, ett övergångsställe till och sen stod vi utanför Sheraton. Det femstjärniga hotellet. Jag kollade in. Det hade förändrats en del på de tre år sedan Nick var här, men visst kände jag igen det. Mamma ville ganska snabbt gå därifrån, men det kanske berodde på att jag stod och glodde in och alla tittade på mej. Så vi gick vidare. Vi gick och gick och gick.

Jag fattade verkligen inte hur mycket jag skulle sakna Stockholm när jag kom hem. Vi gick förbi ett jättestort hus, som man skulle kunna ta för ett slott. Mamma tyckte att det var ett fint hus, men jag tyckte det såg spökigt ut. Så mörkt och fönstren så stora. Vad som helst skulle kunna hoppa fram, kändes det som. Usch nej…

En kille kom cyklande och ropade någonting efter oss som jag aldrig uppfattade. Mamma sa åt mej att inte stanna för allt och alla. Jaja…

Efter en stund till fick vi gå tillbaka till vandrarhemmet, för klockan blev mycket. När vi kom dit gick jag på toaletten sen borstade vi tänderna. Mamma ställde sin mobil på väckning, och vi gick och lade oss.

Fönstret stod öppet och vi kunde höra bilarna utanför. Jag tänkte tillbaka på dagen, och kvällen. Helt förbannat fantastiskt! Det finns inga ord för vad som hade hänt. Och aldrig skulle jag kunna tacka min mamma och pappa så mycket. Så att det skulle bli jämt. Aldrig.

Jag vaknade av mammas mobil som ringde. Hon stängde aldrig av den, och jag tänkte precis gå ner för våningssängen och stänga av den själv men till slut vaknade hon också. Bilarna körde där ute nu också, och jag tog på mej mina kläder och mamma gjorde detsamma. Vi skulle snart lämna Stockholm, och det ville jag inte. Jag ville verkligen inte det. Men jag visste att jag var tvungen. När vi hade gjort oss klara så gick vi ut på stan för att köpa frukost. Jag pekade på en affär med pajer och tårtor i, men mamma ville ha riktig frukost. Vi gick in på ett fik och beställde ett glas saft, en kopp kaffe och två baguetter. Det gick på 130 kronor! Det var inget billigt fik. Sedan tog mamma med mej till slottet, och tog några bilder på mej utanför. De höll på att bygga om. Mamma berättade hur det hade varit förr i tiden då det red folk på hästar som vaktade slottet. Nu stod det några män framför gula små hus som såg ut som toalettbås. Det var nutidens vaktning av slottet.

Sedan blev klockan så mycket att vi fick bege oss tillbaka till vandrarhemmet, hämta våra väskor och saker och åka hem. Hopplöst sorgligt. Jag rullade ihop min poster som låg på den vita hyllan bredvid fönstret med den fina utsikten. Den skulle inte ligga i någon väska! Den skulle jag hålla själv. Jag behövde inte bekymra mej över att den skulle bli blöt idag för idag var det sol och inte så kallt heller. Sedan tog vi vårt pick och pack, tog en sista blick på rummet och stängde dörren. Vi gick nerför stentrappan och ut genom dörren. Vi tog en buss till flygplatsen där jag hittade en tidning med Backstreet Boys på framsidan. Den stoppade jag ner i min väska. Sen väntade vi på planet som skulle ta oss tillbaka till Kristianstad. När vi satt på planet försökte jag hålla utkik efter Globen eller något annat igenkännande men jag såg det inte. Vi fick varsin fralla med skinka och ost på, en äppeljuice och mamma fick kaffe.

Jag skulle se till att aldrig glömma någon del av dethär. Jag tänker aldrig göra det, aldrig någonsin! Vad som än skulle hända skulle jag aldrig glömma detta. Mamma sa plötsligt en sak som jag hade glömt, men som jag funderat på.

-       Du.. När vi var i Globen så trodde du kanske att jag inte blev glad när de kom. Men det blev jag. Inuti mej kände jag mej glad även om jag inte visade det som deras fans. Jag ville bara att du skulle veta det.

Jag blundade och drömde mej tillbaka. De gröna laserlamporna snurrade vilt igen, Backstreet Boys stod på scenen och sjöng för mej. Allt var som det skulle vara. Som jag önskade att det skulle vara…

Jag söker ord att beskriva det med, men orden jag vill förklara med finns inte. Jag kan inte hitta dem någonstans. Inte ens i ordboken. Jag kanske aldrig hittar dem. Jag tycker att jag har bra ordförråd men för att beskriva detta med har jag nog inte det. Fantastiskt är inte rätta ordet… Inte förtrollande kväll heller… Det är snäppet närmare, men det är definitivt inte det ordet heller… Det kan kännas som om jag har satt en stor sten i halsen och den bara sitter där, och jag kan inte säja något. Kan inte få fram några ord. Jag vill bara skrika, skrika ut orden som inte finns!

Det var juni och det blev sommarlov. Sen blev det juli och jag satt nere i källaren och var inne på Backstreet Boys hemsida. Jag såg att de skulle till Sverige den 28 september och uppträda. Sen rullade tiden på. Augusti gick och halva september gick. Susade förbi. Vi hade suttit ute i uterummet där hemma och mamma sa att om pappa gick med på det så skulle vi åka tillsammans. Och han sa att jag fick. Jag grät då… Jag kan aldrig tacka dem så mycket som jag vill. Det går inte. Men jag hoppas att mamma kände hur mycket jag ville det när jag såg dem. För hon såg mej då. Jag var inte rädd för någonting. Inte för nåt. Jag är riktigt skraj för raketer men när de exploderade på scenen var jag inte rädd. Det var nog första gången i mitt liv som jag var avslappnad när en raket smällde.

Det var min dag. Från den dagen älskade jag dem mer än vad jag någonsin trodde att jag kunde. Jag hoppas verkligen att jag får uppleva det igen, live. Och kanske en dag kommer jag finna orden som försvunnit. Och jag hoppas att min önskan kan få bli sann.

Ännu en gång. 

DEL 8

Efter en stund hade alla samlats bredvid varandra sittandes på trappan. De satt kvar på trappan till början av nästa låt. Drowning. Man kan inte säga en låt som är finast med Backstreet Boys, det går inte. De satt kvar tills refrängen började den tredje gången då de reste sej upp och gick nerför trappan. Och när den låten var slut pratade Howie med oss. Jag kommer inte ihåg precis vad han sa, men han berättade i alla fall att vi nu skulle få höra Quit Playing Games With My Heart. Jag sjöng med i varenda låt, och tänkte att jag säkert skulle vara megahes imorgon. När Nick sjöng sprang han ut på den högra sidan av scenen och alla tjejers händer sträcktes mot honom. Sedan gick han bland några andra fans ganska långt fram och alla blev som galna. Det hade jag också blivit. Sen gick han fram och lade sej på scengolvet där Kevin och AJ var. Sen sprang han upp med Howie på ljustrappan. Gjorde några roliga steg. Innan låten var slut presenterade de The Backstreet Band. Precis som de hade gjort i min DVD-film.

De ökade tempot på sina ’nananananana’ i slutet och sjöng klart även den låten.

Jag började bli lite orolig för hur mycket tid det fanns kvar. Nästa låt var Weird World och Kevin spelade piano till den, och de andra satt samlade runt omkring honom. Nick reste sej upp när det var hans tur att sjunga och bytte stol, efter att ha gått omkring lite på scenen. När bridgen kom så reste han sej igen och gick bakom Brian och tog handen för hans ögon mycket försiktigt och sjöng ’I’m closing my eyes, but I’m starting to see…’

Sen gick han vidare till Howie och sjöng ’ that shes looking at me.’ Sedan gick han till AJ och lade armen om honom och de diggade tillsammans till låten. Sedan satte han sej på stolen igen. Och låten avslutades.

Saknades det någon låt nu? Jo, de hade ju inte sjungit Incomplete än. Jag trodde att den skulle komma först av dem alla. Jag lade märke till att de inte längre var energiska i låten. De såg nästan lite ledsna ut. Det fick inte vara den sista! Kevin spelade fortfarande på pianot. Tänk om detta var sista låten…! De sjöng den i vilket fall som helst hur bra som helst. Publiken jublade och skrek och applåderade och Nick avslutade den.

De tackade för sej och ljuset släcktes…

LJUSET SLÄCKTES!

Men publiken blev inte tyst, vi applåderade som om de fortfarande var där.

-          Hör du det där? frågade mamma mej. Hör du alla? Med ett sådant ljud borde de komma tillbaka.

Jag minns inte vad jag svarade, om jag svarade. Det enda jag visste var att ljuset tändes igen! De kom tillbaka!

Alla kom in på scenen och nu var de inte lugna längre. Detta skulle bli den sista låten. Everybody. Glittrande raketer skjöts i luften och röda lampor i taket styrde åt alla tänkbara håll. Jag kunde inte ta ögonen ifrån dem. Men snart skulle de lämna oss.

Men de hade gett oss så mycket. De hade gett mej mitt livs bästa dag.

Nu visade de att det var slut och bugade och vinkade till oss.

De sprang uppför trappan medan det gröna laserljuset blinkade och raketerna sprutade. De ställde sej på några plattor som fungerade som en slags hiss, som tog dem ner ifrån oss. De sista raketerna smälldes, ljustrappan slocknade och de var borta.

-          ”We are always coming back to you!” ringde i mitt huvud…

Ljuset I taket tändes igen.

När vi kom ut från Globen sa jag det till mamma.

-          Detta var den bästa dagen i hela mitt liv!

Hon hade sett mej där inne, hon skulle vara tvungen att tro på mej.

Hon sa att det var värt vartenda öre för henne att se mej när jag såg dem.

Där utanför fanns det försäljare som pratade engelska, och de sålde posters på Backstreet Boys och även t-shirtar. Jag såg att t-shirtarna kostade 100 kronor per styck, och eftersom vi hade gjort av med så mycket pengar innan så tyckte jag inte att en t-shirt var nödvändigt. Jag gick bort till bordet med mamma där postrarna låg. Det fanns tre olika, och jag pekade på en av dem som jag ville ha och mamma köpte den till mej.

Det hade börjat regna när vi tog tunnelbanan tillbaka till vandrarhemmet. Jag var fortfarande drömmande. Allt jag kunde tänka på nu var att jag hade sett dem nu. Jag hade sett Backstreet Boys. Jag höll min megaposter under jackan så försiktigt jag kunde för att den varken skulle vikas eller bli våt av regnet. Jag åkte bort från Backstreet Boys, bort från Globen. Vem visste när jag skulle komma dit igen..?

Fortsättning följer... 

DEL 7

Det slocknade en stund framme på scenen, för att roddarna skulle bära fram fem vita pallar som de tydligen skulle ha i nästa låt, som påstås vara deras bästa. Show Me The Meaning Of Being Lonley. Det hände inte så mycket under låten, men det var jättefint att lyssna på live. Sedan blev det mörkt igen. Kanske de satt stilla under hela låten för att värma upp och spara krafterna till nästa låt.

Den var Larger Than Life, och började med att Nick gled in på benen, och alla började dansa. Den låten är jättecool och de gjorde den bättre än jag någonsin hade hört den förr. I mitten av låten så drog ljudet ner, och det blev jätteutdraget. Sedan började några lampor att blinka bakom dem så att man knappt kunde hålla kvar ögonen på dem utan att tappa tråden. De dansade samtidigt som lamporna blinkade och det såg jättehäftigt ut! Sedan slutade lamporna blinka och de ställde sej och klappade, vilket fick publiken att följa med i klappningen. Sen började de dansa igen.

Ljuset släcktes åter ner. Nästa låt var en låt från deras nya album. Siberia. Det är något av det finaste jag någonsin hört. Det föll vita snöflingor ner på scengolvet och Brian började sjunga. De stod en stund i början ovanför den lampbelysta trappan och sjöng, men sen gick de nerför trappan och Nick sjöng och sedan begravde han sej själv i röken från rökmaskinen. Sen var även den låten slut..

Jag slängde en blick på klockan. Än så länge var den bara tjugo i tio och Backstreet Boys fortsatte med All I Have To Give. De hade bytt om igen och alla bar hattar på huvudet. De dansade sitt speciella dansnummer till låten och Nick tog av sej hatten när han började sjunga. Herregud så snygg han var! Håret stod på ända av all svetten vilket bara gjorde honom snyggare.

Jag kommer aldrig med ord kunna beskriva denna kvällen. Publiken skrek jättemycket när de dansade med sina hattar och även detta numret tog slut. I början av As Long As You Love Me, som var deras nästa låt satt de på de vita pallarna, och Howie sa:

-          We are always coming back to you!

Och ännu mer jubel bröt ut. De klappade händerna där de satt på de vita pallarna för att få oss att hänga på. Och det gjorde vi med. De hade fortfarande sina hattar på sej och tillhörande kläder som de hade i sin förra låt. Hela Globen klappade händerna högt ovanför huvudet. Jag undrade om det skulle stå någonting om detta i tidningen imorgon. AJ sa:

-          Ladies?

Men bara några gav ljud ifrån sej.

-          I said; ladiiiies?

Då hördes publiken mycket mer. Sen började de sjunga den fina hiten I Never Break Your Heart. De andra dansade i bakrunden när en av dem stod stilla och sjöng. Kevin lade en jacka på AJ inna låten precis började ta slut. Det kunde

ha gått en timme nu. Nej, det fick inte ta slut!

-          Heeeeellooooo!

Nick stod framme och log med hela ansiktet mot oss i publiken.

-          How are you? frågade han och skrattade. Sen började han prata med oss. Det mesta förstod jag men det var lite som jag inte förstod också.

-          - You know what, before we do this next song, you know, I wanna ask you guys a couple of questions for a quick.

Sen började han locka på oss att skrika. Han ville att vi skulle skrika för honom innan vi skulle lämna Globen denna kväll. Så den högra sidan av Globen fick föra lite oljud, sen blev det den vänstra sidans tur. Alla skrek! Och sedan gav han alla i mitten en chans att göra sej hörda. Sen frågade han oss om vi kunde slå handen i luften för honom och skrika

någonting ifrån Just Want You To Know-videon.

-          Yeah! This is Just Want You To Know! vrålade han. Och samtidigt som musikvideon spelades dansade även dem till den.

Brian stod uppe vid trappan och sjöng medans alla de andra stod där nere, och Nick spelade elgitarr till låten. En del in i låten efter bridgen så gick Brian ner ett steg för trappan och hoppade ner hela vägen. Samtidigt som hans fötter slog i marken smällde en raket av, och det var hur bra som helst! Sen sprutade gnistor i stora vågor ner från taket. Och de fortsatte med låten. När den var slut lyste ljustrappan i rosa och lila. Och i taket lyste gröna lampor och Backstreet Boys sjöng en av de finaste låtarna i världen. Crawling Back To You. AJ satt på trappan och de andra stod ovamför och sjöng. Jag såg i de stora skärmarna att de var supersvettiga.

”We give everything that we have in our career to them.”

De hade de sagt I videon Homecoming: Live in Orlando. Och det gjorde de verkligen. De gav oss allting. Och de slutade inte.

Fortsättning följer...

DEL 6

Sedan gick Brian fram till Nick som man hörde lite i bakrunden eftersom han småspelade lite på sin gitarr. Nick viskade i Brians öra att han ville spela Climbing The Walls. Och så började han spela, och Brian pratade med oss ända till han själv var tvungen att börja sjunga. Han sa att vi skulle sjunga med honom. Alla jublade, och ännu mer när Brian frågade: 

You promise?

Låten var fullkomligt underbar. Jag önskade att den kunde vara förevigt. En känsla fanns inom mej var som om Globens väggar skakade. Sedan bytte lamporna i taket färg igen till ljusblå och vit som färgerna i just den här musikvideon. Shape Of My Heart. 

Nick gjorde så fint solo. Mitt i konserten gick mamma ifrån för att köpa Popcorn. Låten senare kom hon tillbaka med två Cocacola och två Popcornkartonger. När hon kom in till mej igen sa hon:

- Ojdå! När man kommer in här efter att ha varit där ute ser man att det är jättemycket svavel här inne.

Det hade inte jag märkt. Det var jag glad för också. Nu när jag var här skulle jag inte ta mina ögon ifrån dem. 

Jag tog en dricka och en papperskartong. Samtidigt som jag åt av mina popcorn rev jag av småbitar av kartongen som jag slängde på golvet. Jag vet inte hur länge jag gjorde det men jag var så spänd fortfarande att det inte skadade att riva i lite papper.

Nästa låt var The One. De hade bytt om och gav järnet i denna låten också. Någonting sa mej att de skulle göra det hela denhär kvällen. Nick hade på sej svarta fingervantar, en svart och röd t-shirt och svarta mjukisbyxor. Brian hade en röd och vit-randig skjorta under sin svarta kavaj, och svarta byxor. Kevin bar en svart mössa och en röd tröja. 

Och en hängande kedja de på svarta jeansen. AJ hade på sej en cool keps och även han körde med svart och rött. 

Likaså Howie. The One tystnade och publiken tjöt: 

- I STILL! när de hörde introt på nästa låt.

Jag sjöng med i varenda låt som de spelade. Jag ville absolut inte titta på klockan, Jag ville aldrig någonsin att det skulle ta slut. Men jag visste att det skulle dröja innan de skulle vara tvugna att lämna scenen. 2004 hade jag sett 

A-Teens och de hade bara sjungit tre låtar.

AJ ropade: STOCKHOOOOLM! Och frågade om vi kunde skrika. Publiken skrek förstås och ännu mer när de hörde början på den kommande låten som var I Want It That Way. De hade ingen speciell dans till låten vilket inte gjorde mej någonting. 

- ONE, TWO, THREE, FOUR! skrek Nick och tittade sedan ut i publiken som om vi inte kunde skrika högre. 

Hela publiken sjöng med i refrängerna. Och både vi i publiken och Backstreet Boys gav till tjut ibland. Efter låten, hördes applåder så att det skrek i öronen. Själv klappade jag händerna så mycket jag bara kunde. Det gjorde ont 

men jag klappade ändå. Tänk om jag hade gått miste om dethär. Jag hade inte överlevt.

Fortsättning följer...