DEL 9 och 10

Vi var snart tillbaka på Glada Saxen igen. Vi gick upp till vårt rum som var nummer fem, gick in och stängde dörren. Mamma sa att vi kunde se Stockholm på natten också. Men tydligen skämtade hon bara för när jag sa att det ville jag gärna fastän det regnade, så blev hon lite förvånad. Hon trodde kanske att jag var trött.

Mamma höll på med sin mobil och jag lade mej i sängen och väntade på att hon skulle bli klar så att vi kunde gå ut igen. Plötsligt sa jag:

-       Mamma? Tror du att jag någonsin kommer att få se Backstreet Boys igen?

Det var en konstig fråga. Jag hade aldrig tidigare tänkt på om det skulle hända igen. Jag hade bara haft i huvudet att jag skulle dit idag, och kanske aldrig mer.

-       Ja gumman, det tror jag.

Det kändes som om allting blev mycket lättare. Jag ville verkligen göra dethär en gång till. Men jag anade inte hur mycket jag skulle vilja det sen.

Vi tog med oss paraply med oss ut, men vi behövde den inte för det hade slutat regna och duggade bara lite. Klockan var säkert halv tolv men det fanns folk ute på fik och sådant. Det var inte alls som i Kristianstad…

Mamma sa att tiden inte spelar någon roll här i Stockholm. Man kan sitta ute klockan 12 på dagen men också klockan 12 på natten. Det tyckte jag var ganska coolt.

Mamma sa att hon ville visa mej några båtar som låg i närheten, så vi började gå. Hon gick tydligen åt fel håll för vi hittade dem aldrig. Istället sa hon en liten stund senare:

-       Sa du Sheraton?

-       Va!?

Hon pekade mot ett ställe jag aldrig hade sett på riktigt, utan bara på film. Där Nick bodde när han var i Sverige 2002. Jag var bara tvungen att gå dit och titta lite. Vi sprang över ett övergångsställe, ett övergångsställe till och sen stod vi utanför Sheraton. Det femstjärniga hotellet. Jag kollade in. Det hade förändrats en del på de tre år sedan Nick var här, men visst kände jag igen det. Mamma ville ganska snabbt gå därifrån, men det kanske berodde på att jag stod och glodde in och alla tittade på mej. Så vi gick vidare. Vi gick och gick och gick.

Jag fattade verkligen inte hur mycket jag skulle sakna Stockholm när jag kom hem. Vi gick förbi ett jättestort hus, som man skulle kunna ta för ett slott. Mamma tyckte att det var ett fint hus, men jag tyckte det såg spökigt ut. Så mörkt och fönstren så stora. Vad som helst skulle kunna hoppa fram, kändes det som. Usch nej…

En kille kom cyklande och ropade någonting efter oss som jag aldrig uppfattade. Mamma sa åt mej att inte stanna för allt och alla. Jaja…

Efter en stund till fick vi gå tillbaka till vandrarhemmet, för klockan blev mycket. När vi kom dit gick jag på toaletten sen borstade vi tänderna. Mamma ställde sin mobil på väckning, och vi gick och lade oss.

Fönstret stod öppet och vi kunde höra bilarna utanför. Jag tänkte tillbaka på dagen, och kvällen. Helt förbannat fantastiskt! Det finns inga ord för vad som hade hänt. Och aldrig skulle jag kunna tacka min mamma och pappa så mycket. Så att det skulle bli jämt. Aldrig.

Jag vaknade av mammas mobil som ringde. Hon stängde aldrig av den, och jag tänkte precis gå ner för våningssängen och stänga av den själv men till slut vaknade hon också. Bilarna körde där ute nu också, och jag tog på mej mina kläder och mamma gjorde detsamma. Vi skulle snart lämna Stockholm, och det ville jag inte. Jag ville verkligen inte det. Men jag visste att jag var tvungen. När vi hade gjort oss klara så gick vi ut på stan för att köpa frukost. Jag pekade på en affär med pajer och tårtor i, men mamma ville ha riktig frukost. Vi gick in på ett fik och beställde ett glas saft, en kopp kaffe och två baguetter. Det gick på 130 kronor! Det var inget billigt fik. Sedan tog mamma med mej till slottet, och tog några bilder på mej utanför. De höll på att bygga om. Mamma berättade hur det hade varit förr i tiden då det red folk på hästar som vaktade slottet. Nu stod det några män framför gula små hus som såg ut som toalettbås. Det var nutidens vaktning av slottet.

Sedan blev klockan så mycket att vi fick bege oss tillbaka till vandrarhemmet, hämta våra väskor och saker och åka hem. Hopplöst sorgligt. Jag rullade ihop min poster som låg på den vita hyllan bredvid fönstret med den fina utsikten. Den skulle inte ligga i någon väska! Den skulle jag hålla själv. Jag behövde inte bekymra mej över att den skulle bli blöt idag för idag var det sol och inte så kallt heller. Sedan tog vi vårt pick och pack, tog en sista blick på rummet och stängde dörren. Vi gick nerför stentrappan och ut genom dörren. Vi tog en buss till flygplatsen där jag hittade en tidning med Backstreet Boys på framsidan. Den stoppade jag ner i min väska. Sen väntade vi på planet som skulle ta oss tillbaka till Kristianstad. När vi satt på planet försökte jag hålla utkik efter Globen eller något annat igenkännande men jag såg det inte. Vi fick varsin fralla med skinka och ost på, en äppeljuice och mamma fick kaffe.

Jag skulle se till att aldrig glömma någon del av dethär. Jag tänker aldrig göra det, aldrig någonsin! Vad som än skulle hända skulle jag aldrig glömma detta. Mamma sa plötsligt en sak som jag hade glömt, men som jag funderat på.

-       Du.. När vi var i Globen så trodde du kanske att jag inte blev glad när de kom. Men det blev jag. Inuti mej kände jag mej glad även om jag inte visade det som deras fans. Jag ville bara att du skulle veta det.

Jag blundade och drömde mej tillbaka. De gröna laserlamporna snurrade vilt igen, Backstreet Boys stod på scenen och sjöng för mej. Allt var som det skulle vara. Som jag önskade att det skulle vara…

Jag söker ord att beskriva det med, men orden jag vill förklara med finns inte. Jag kan inte hitta dem någonstans. Inte ens i ordboken. Jag kanske aldrig hittar dem. Jag tycker att jag har bra ordförråd men för att beskriva detta med har jag nog inte det. Fantastiskt är inte rätta ordet… Inte förtrollande kväll heller… Det är snäppet närmare, men det är definitivt inte det ordet heller… Det kan kännas som om jag har satt en stor sten i halsen och den bara sitter där, och jag kan inte säja något. Kan inte få fram några ord. Jag vill bara skrika, skrika ut orden som inte finns!

Det var juni och det blev sommarlov. Sen blev det juli och jag satt nere i källaren och var inne på Backstreet Boys hemsida. Jag såg att de skulle till Sverige den 28 september och uppträda. Sen rullade tiden på. Augusti gick och halva september gick. Susade förbi. Vi hade suttit ute i uterummet där hemma och mamma sa att om pappa gick med på det så skulle vi åka tillsammans. Och han sa att jag fick. Jag grät då… Jag kan aldrig tacka dem så mycket som jag vill. Det går inte. Men jag hoppas att mamma kände hur mycket jag ville det när jag såg dem. För hon såg mej då. Jag var inte rädd för någonting. Inte för nåt. Jag är riktigt skraj för raketer men när de exploderade på scenen var jag inte rädd. Det var nog första gången i mitt liv som jag var avslappnad när en raket smällde.

Det var min dag. Från den dagen älskade jag dem mer än vad jag någonsin trodde att jag kunde. Jag hoppas verkligen att jag får uppleva det igen, live. Och kanske en dag kommer jag finna orden som försvunnit. Och jag hoppas att min önskan kan få bli sann.

Ännu en gång. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Förra helgen blev jag både hes lite snuvig och lite halvrosslig så jag fick snällt stanna hemma från jobbet i början av veckan då vi kör hårt med två symptomfria dagar nu i coronatider. Äntligen har vi fått lite sommarvärme i Kristianstad! Så efter...

Denna Kristi himmelsfärds dag har bestått utav tre franskunder och sedan ut för att försöka lapa åt sig lite eftermiddags sol! Teemu var i full gång med att trimma gräsmattan och klippa buskar så jag hjälpte till samtidigt som Bessie har varit ute he...

Godkväll! Idag känns det mycket bättre i halsen. Lite glass var nog ett smart drag! Och gott!    Vädret är ju även det till belåtenhet. Har varit så innerligt trött på alla stormar med regniga gråa dagar, så jag håller tummarna för att dessa nu ä...

Hej! Jag har nu varit hemma från jobbet i två dagar pga halsont och hade då lite mer tid över än vad jag vanligtvis har. Nu i coronatider får vi ju vara lite extra försiktiga så vi inte smittar ner varandra, så jag har snällt stannat hemma. Jag börja...

Nu sover alla barnen.. och nästan jag också. Var sjukt trött när jag gick upp imorse för att börja tidigt. Men jobb blir det iallafall till halv fem och sen kommer syrran och hälsar på idag. Hon hade önskemål om att baka någonting så får väl se vad v...