Går ödet verkligen ihop med kärleken?

Jag blir förundrad över hur förhållanden verkar gå ihop med vartannat ibland. Man tycker att det ska vara det så kallade ödet som styr kärleken. En man möter en kvinna, han blir kär. Och hon blir lika kär i honom. Men ju mer jag har iakttagit vänners förhållanden och liknande, så ser det ut som - från min synvinkel- att killen bär en ögonbindel. Man snurrar honom ett par varv, och i rummet står det fullt av fina tjejer. När han slutat snurra och står stilla ska han peka blindt på en av dom, och denna är den han kommer dela sin framtid med. Jag säjer inte att det är så med alla, men killarna ser sina alternativ. Man bjuder ut den första flickan. Om det inte gick så pekar han en gång till och där har han henne. Där har han sin framtid. Sitt öde.

Jag vet inte om jag förväntar mej för mycket. Men det känns lite smaklöst. Killar har skrivit till mej att dom vil gå på dejt med mej, har jag sagt att jag inte är intresserad så ser jag honom vara i ett förhållande med en annan tjej nästa vecka. Jag kan inte räkna gångerna just detta har hänt.

Jag har bott i min lägenhet i tre månader, och trivs fortfarande jättebra. Vi har redan hållit flera fester här. Det är jättekul att ha folk över, men också skönt att vara själv. Jag trodde att det skulle kännas mycket mer ensamt. Det var vad alla sa till mej. Att det skulle kännas tomt och ensamt, men det gör det inte. Jag kanske klarar mej ganska bra på egen hand. Jag behöver ensamtid.

Jag har varit hemma sjuk i två dagar, och stannar hemma imorron också. Det gör ont att prata.

Så nu säjer jag godnatt.