DEL 5

Plötsligt rann en tår nerför kinden på mej. Mamma tittade häpet på mej och sa: Du får inte börja gråta nu, det har jag inte räknat med så jag har inte tagit med mej något papper. 

- Nej...

- Akta mascaran, sa mamma.

Efter ett tag slutade jag och koncentrerade mej på ljuset som alldeles snart skulle släckas. Det spelades någon konstig musik från högtalarna framme på scenen. Ett ögonblick undrade jag om ljudet inte skulle vara högre sen. 

För isåfall skulle jag inte ha någon större nytta utav öronpropparna. Men ju mer tiden gick därinne ju mer höjdes den konstiga musiken. Det var nog för att vi inte skulle bli alltför chockade när artisterna kom fram på scenen sen. 

Och sen tänkte jag tillbaka igen. På gårdagen när jag hade stått bredvid pappa när han gjorde sina mackor till jobbet idag. Då han sa:

- Ja, imorron är det!

Jag hade inte förstått att han pratade med mej förrän några sekunder efter det. Sen hade jag vaknat i min säng imorse. Precis som alla andra morgnar. Men det här var ingen vanlig morgon. Ingenting på hela dagen var som vanligt. För nu satt jag i Globen i Stockholm och väntade. Väntade på det som jag hade väntat på i många månader. 

Jag kom ihåg att jag hade varit jätteledsen när jag varit på mitt rum och tittat på Nick-DVDn. Jag trodde att detta aldrig skulle hända. Men sen kom mamma in till mej och sa att om biljetterna verkligen kostade 375 kronor och om pappa gick med på det så skulle jag få gå! Jag grät när jag kramade henne. 

- Killarna är ju sena, sa mamma.

- Va?

- Klockan är över halv åtta, sa hon.

När klockan blev 19.40 studsade någonting som såg ut som en levande studsboll in på scenen. Just det! Jag hade ju glömt att de skulle ha förband! Killen hoppade nästan hela tiden på scenen och skrek, och visade en video med honom själv och ett dansande skelett på den stora skärmen. Han sjöng i ungefär en halvtimme tills klockan var 20.00. 

Alla jublade när han var klar. Då tänkte jag att nu var förbandet slut så nu kommer de! Men de kom inte förrän 20.30 för det var en massa människor som tog väldigt god tid på sej att städa undan efter förbandet och sätta dit fem mikrofoner. Men när de väl var klara med det så var väntan över. Fem minuter efter det storgrät jag.

De hade visat en video på när och hur Backstreet Boys tog hela världen. Och deras ankost till Sverige i måndags. Men där ifrån började allting bli suddigt. Jag minns att de gick nerför den blinkande trappan i mitten, fylld med lampor tillsammans och började sen dansa till The Call. de närmaste två låtarna darrade jag och var alldeles ifrån mej.

Jag grät och grät och grät. Vad mer kunde jag göra.. Jag tänkte mej inte för vad jag skulle göra härnäst. Jag ville upp och stå bredvid dem på scenen och krama dem hårt. Men det kunde jag inte. Men jag grät för att jag hela tiden ända sedan jag började tycka om killarna tills nu, hade låtit kärleken för dem bli så stor, att jag inte kunde göra annat än gråta. 

Efter The Call och My Beautiful Woman sjöng de More Than That. Då hade jag börjat lugna ner mej och skakade inte lika mycket längre. Efter den låten hade de fortfarande inte sagt sagt någonting till publiken - men nu gjorde de det. Brian hälsade oss välkomna, frågade hur vi mådde ikväll och sa att han inte kunde tänka sej en bättre plats att starta deras turné än i Stockholm. Och han sa att de aldrig skulle lämna någon av sina Backstreet Boys-fans. Oss. 

Det kändes så himla säkert när han sa det. Det kändes bra.

Fortsättning följer...

DEL 4

Jag låg i sängen. Jag hade bytt om till min nya tröja och satt den bruna ovanpå. Och det nya silverskärpet satt i de nya byxorna. Jag hade sminkat mej och väntade på att mamma skulle duscha klart. Jag låg och tänkte på att jag nästan precis hade kommit hit. Efter tio år från Stockholm hade jag kommit dit igen, och nu var tiden snart slut.

Nej tiden var inte slut. Men dagen var slut. Kvällen återstod. Jag hade inte bara kommit hit för att storshoppa med mamma. Även om det kommer vara något jag aldrig kommer glömma. Jag hade kommit hit för att se mina idoler. 

Och det hade inte ens börjat än. Men tiden hade ändå rusat iväg alldeles förskräckligt snabbt. Jag vaknade ur mina tankar. Jag såg mammas mobil ligga på golvet. Frestning. Jag föreställde mej i mitt huvud att jag ringde till Lotta eller Alexandra och berättade att vi skulle iväg till Globen nu. Medan de sitter där hemma och gör det som är vanligt för dem. Men jag hann inte fantisera länge om det, för nu kom mamma in med en handduk knuten runt huvudet för att inte håret skulle droppa på golvet. Jag kommer ihåg det som igår, jag låg där. Jag kommer ihåg när vi precis hade checkat in där. Då hon frågade mej om jag ville ha Nemo eller Barbie-lakan. Och det hade varit morgonen innan jag låg där. Det hade lika gärna kunnat vara denna morgonen. När mamma hade klätt på sej och stod och sminkade 

sej gick jag fram till henne och ställde mej bredvid henne, och såg mej i spegeln. När vi var klara framför spegeln 

med tog vi på oss våra nya jackor och tog med våra saker, och stängde dörren bakom oss.

Mitt hjärta dunkade hårt, hela tiden. Jag skulle snart få se dem! Vi klev på tunnelbanan och vi hittade några lediga platser. Inte direkt, men vi hittade. Några platser bort från mej satt mamma och jag kunde nätt och jämt se henne när de andra böjde sej fram eller tittade åt sidan. Efter ett tag som gick väldigt fort, fick jag syn på "Globen Shopping." Och jag undrade vad som kunde finnas där inne. Eftersom det stod "Globen" kunde den dyka upp vilken sekund som helst. Rakt framför mina ögon. Och det gjorde den. Jag tittade ut genom fönstret hela tiden, sen svängde jag med huvudet för att se om mamma hade någon reaktion. Hon såg glad ut. Jag insåg nog inte hur stor den var förrän jag kom ut ifrån tunnelbanan, och gick mot den. Men när jag plötsligt stannade framför den kunde jag bara inte tro det! 

Hade jag någonsin sett något så stort? Några människor gick omkring där utanför och sålde öronproppar. Eftersom 

jag aldrig hade tagit med pappas stora så köpte vi två för 10 kronor styck. Vi tog upp våra biljetter och mammas plånbok. Vi köpte varsin CocaCola utanför. Sen läste vi på våra biljetter vilken éntre vi skulle gå in genom för att ha närmare till våra platser. Sedan började vi leta upp éntre nummer 6 eftersom det var den vi skulle gå in genom. Och "leta" fick vi verkligen göra för det fanns ungefär 20 ingångar, runt hela Globen. Vi hittade den inte så vi frågade några poliser som stod i ett hörn. De visade oss och vi ställde oss i kön in. Någon sa till oss i kön att vi inte skulle få ta 

med oss cocacolorna in. Varför förstod vi inte riktigt. Precis när vi skulle gå in så stoppade någon oss igen. 

- Vad har ni i väskan?

Jag blev nervös. Skulle vi bli utslängda från Globen om vi inte lämnade in vår filmkamera? Mamma sa att vi hade filmkameran och killen sa att vi fick lämna in den och sedan gå in utan den. Vad hade vi för val. Vi lämnade in den, sen gick vi in. Där inne var en bar där jag såg att man kunde köpa Cocacola och Popcorn. Vi hade ju vår Cocacola 

där ute, men den fick vi slänga för vi orkade inte dricka upp allt så snabbt innan vi var tvugna att gå in. Och nu kunde 

man köpa här. Lite dumt.

Vi sprang uppför några trappor. Mamma ville inget hellre än att få sitta ner eftersom vi hade gått fram och tillbaka och även sprungit mycket idag, så det var mest jag som sprang i trapporna. När vi kom upp såg vi små ingångar till själva Globen där de skulle uppträda för oss alldeles snart. Jag gick fram till en av ingångarna och kikade in. 

Det kändes som om hela världen fanns där inne. Det var så sjukt stort att jag väntade länge med att gå in. Mamma 

var bredvid mej. Hon sa inte så mycket, men jag visste att hon tyckte att det var stort. Vi letade upp våra platser 

och slog oss ner. Jag betraktade rummet länge. Där framme på scenen som jag trodde skulle vara mycket längre 

ifrån mej, hängde ljuslampor. Hur många som helst i taket som senare skulle lysa rakt på dem. 

På Backstreet Boys.

Fortsättning följer...