Skulle just ha nationellt muntligt i Svenska B när läraren skickade hem mej efter jag berättade hur jag mådde. Dålig i magen och mår illa som fan. Frös innan, men nu ligger jag under täcket igen med älsklingssmulan. Tråkigt att ligga inne när det är så fint väder ute men vad ska man göra.

Om jag mår bra imorron så blir det att följa med klassen till Skansen. Rättså kul ändå   

Men får se om jag klarar att jobba senare.

Funderar på att kolla på Idol 2006-DVDn. Det var längesen. Kollade på nårra klipp igår med Adam från gamla auditions och grejer. Vilka minnen man får. Det var där jag fick upp ögonen för Danny första gången. När han sjöng på sin audition, då var det ett halleluja-moment   som Kishti säjer.

Kan knappt fatta att det snart är 6 år sen. Då var jag bara typ sådär 14 år. Men jag minns det som igår och tiden har runnit förbi helt sjukt snabbt. Det har blivit fantastiskt många spelningar jag har gått på, otroligt många kramar, pussar, autografer jag har fått. Vännerna jag fått ut av det här är jättefina och guldvärda. Dom minnena och den lyckan som finns inuti mej kan ingen ta ifrån mej. Jag kommer inte ihåg så mycket av hur mitt liv var innan, innan jag kom in i tonåren. Danny har liksom funnits där sedan dess, hela tiden. Medan jag vuxit upp och gått från 14 till nu 20 år.

Jag vet att det kan vara svårt för många att förstå hur jag kan känna så fortfarande, eller över huvudtaget. Men man måste ha varit med om det själv för att förstå. Det finns ingenting jag kan förklara. Och förstår man inte så behöver man inte lägga sin kraft på att försöka förstå, för det kommer man aldrig göra, om det inte händer en själv.

Alla växer inte upp med en förebild, man har ingen idol att se upp till. Att vilja ta efter, att lyssna och engagera sej i vad denna personen säjer. Men jag ser inget fel i det. Danny är en jättefin förebild och han tar den rollen väldigt seriöst. Han tänker på vad han säjer, och vad han gör, eftersom han har fans i alla åldrar, även småbarn.

Dom första gångerna jag träffade Danny så grät jag alltid av lycka. Jag kunde liksom inte vara lyckligare än jag var i dom stunderna. Åren har gått, stunderna är fortfarande dom allra finaste, men gråter gör jag inte längre. Jag antar att man slutar göra det efter så många gånger   

Men jag håller andan när han pratar, när han sjunger och lämnar ut sej själv. Jag vill inte missa nånting.

Jag är tacksam för allt. Jag ångrar ingenting.

Danny Saucedo