DEL 8

Efter en stund hade alla samlats bredvid varandra sittandes på trappan. De satt kvar på trappan till början av nästa låt. Drowning. Man kan inte säga en låt som är finast med Backstreet Boys, det går inte. De satt kvar tills refrängen började den tredje gången då de reste sej upp och gick nerför trappan. Och när den låten var slut pratade Howie med oss. Jag kommer inte ihåg precis vad han sa, men han berättade i alla fall att vi nu skulle få höra Quit Playing Games With My Heart. Jag sjöng med i varenda låt, och tänkte att jag säkert skulle vara megahes imorgon. När Nick sjöng sprang han ut på den högra sidan av scenen och alla tjejers händer sträcktes mot honom. Sedan gick han bland några andra fans ganska långt fram och alla blev som galna. Det hade jag också blivit. Sen gick han fram och lade sej på scengolvet där Kevin och AJ var. Sen sprang han upp med Howie på ljustrappan. Gjorde några roliga steg. Innan låten var slut presenterade de The Backstreet Band. Precis som de hade gjort i min DVD-film.

De ökade tempot på sina ’nananananana’ i slutet och sjöng klart även den låten.

Jag började bli lite orolig för hur mycket tid det fanns kvar. Nästa låt var Weird World och Kevin spelade piano till den, och de andra satt samlade runt omkring honom. Nick reste sej upp när det var hans tur att sjunga och bytte stol, efter att ha gått omkring lite på scenen. När bridgen kom så reste han sej igen och gick bakom Brian och tog handen för hans ögon mycket försiktigt och sjöng ’I’m closing my eyes, but I’m starting to see…’

Sen gick han vidare till Howie och sjöng ’ that shes looking at me.’ Sedan gick han till AJ och lade armen om honom och de diggade tillsammans till låten. Sedan satte han sej på stolen igen. Och låten avslutades.

Saknades det någon låt nu? Jo, de hade ju inte sjungit Incomplete än. Jag trodde att den skulle komma först av dem alla. Jag lade märke till att de inte längre var energiska i låten. De såg nästan lite ledsna ut. Det fick inte vara den sista! Kevin spelade fortfarande på pianot. Tänk om detta var sista låten…! De sjöng den i vilket fall som helst hur bra som helst. Publiken jublade och skrek och applåderade och Nick avslutade den.

De tackade för sej och ljuset släcktes…

LJUSET SLÄCKTES!

Men publiken blev inte tyst, vi applåderade som om de fortfarande var där.

-          Hör du det där? frågade mamma mej. Hör du alla? Med ett sådant ljud borde de komma tillbaka.

Jag minns inte vad jag svarade, om jag svarade. Det enda jag visste var att ljuset tändes igen! De kom tillbaka!

Alla kom in på scenen och nu var de inte lugna längre. Detta skulle bli den sista låten. Everybody. Glittrande raketer skjöts i luften och röda lampor i taket styrde åt alla tänkbara håll. Jag kunde inte ta ögonen ifrån dem. Men snart skulle de lämna oss.

Men de hade gett oss så mycket. De hade gett mej mitt livs bästa dag.

Nu visade de att det var slut och bugade och vinkade till oss.

De sprang uppför trappan medan det gröna laserljuset blinkade och raketerna sprutade. De ställde sej på några plattor som fungerade som en slags hiss, som tog dem ner ifrån oss. De sista raketerna smälldes, ljustrappan slocknade och de var borta.

-          ”We are always coming back to you!” ringde i mitt huvud…

Ljuset I taket tändes igen.

När vi kom ut från Globen sa jag det till mamma.

-          Detta var den bästa dagen i hela mitt liv!

Hon hade sett mej där inne, hon skulle vara tvungen att tro på mej.

Hon sa att det var värt vartenda öre för henne att se mej när jag såg dem.

Där utanför fanns det försäljare som pratade engelska, och de sålde posters på Backstreet Boys och även t-shirtar. Jag såg att t-shirtarna kostade 100 kronor per styck, och eftersom vi hade gjort av med så mycket pengar innan så tyckte jag inte att en t-shirt var nödvändigt. Jag gick bort till bordet med mamma där postrarna låg. Det fanns tre olika, och jag pekade på en av dem som jag ville ha och mamma köpte den till mej.

Det hade börjat regna när vi tog tunnelbanan tillbaka till vandrarhemmet. Jag var fortfarande drömmande. Allt jag kunde tänka på nu var att jag hade sett dem nu. Jag hade sett Backstreet Boys. Jag höll min megaposter under jackan så försiktigt jag kunde för att den varken skulle vikas eller bli våt av regnet. Jag åkte bort från Backstreet Boys, bort från Globen. Vem visste när jag skulle komma dit igen..?

Fortsättning följer...