Vad är på riktigt? 

Jag menar föralltid, utan att svika och lämna. Typ ingenting egentligen. 

Hur många har inte sagt att dom skulle finnas där när som helst, forever and ever?

Du finns inte i mitt liv längre och det var ditt val. Jag försökte men du nekade mej. Flera gånger. Vad var det som hände? 

Nu när jag ser hur du är nu och hur mycket som inte är sant av det du säjer, för så pass mycket kände jag dej på insidan ändå, så skulle jag inte vilja ha dej tillbaka. Det är bara bullshit. 

Det fanns ingenting som vi gjorde utan varandra, typ varje dag efter skolan, varje helg, dygnet runt. Vad jag gjorde, så gjorde du det också. Och vad du gjorde - så gjorde jag det. Det fanns inte att dissa varandra då, för det vi kallade det då hette "äkta." 

Men detta äkta varade inte så länge. Det behövdes tydligen inte så mycket för att det skulle förstöra alltihop. Alla sa till dej, sa åt dej att alla dina vänner kommer till slut gå förbi dej så som du nu går förbi alla dom. Men du lyssnade inte, du visste att bara du hade rätt. Men det hade du inte. 

Vår vänskapsrelation växte inte längre, utan den blev mindre och mindre. Du frågade aldrig efter mej igen och jag tröttnade till slut att försöka. Till slut var det inget kvar alls. Och det var väl svårt att förstå antar jag. Efter flera år. Men nu är det som det är och whatever. Jag mår bra.