Hej!

Jag vill skriva ett blogginlägg om två människor i mitt liv som betyder mycket för mej.

Väldigt mycket, för dom två finns alltid där, när som helst.

Jag har träffat många som har sagt att dom alltid skulle finnas där. Men i slutänden ser man vilka det är som stannar. Vad man än gör, hur långt det än är emellan varandra. För man hittar sätt att träffas och man slutar aldrig höras av. Så kontakten finns alltid.

Ibland tar det längre tid innan man hörs av, men det betyder ingenting, för ingenting har förändrats.

Dessa två har jag umgåtts med mestadels av tiden dom senaste åren. För på nåt sätt har vi alltid lyckats hitta sätt att ha kul. Och även om man inte gör nåt speciellt så är det sällskapet bättre än att vara ensam.

Jag vet att det finns många som har svårt att tro att man kan ha så bra killkompisar. För då måste det finnas en baktanke med det.

Men tada! Det går! Och det är så himla rätt!    

Nu finns det 60 mil mellan oss. Men ändå ses vi 1-2 gånger varje månad. Det är inte så illa tycker jag. Man hittar som sagt sätt att träffas. Om man vill så går det.

Och det finns så många minnen, och många fler ska det bli!

Alla mysiga julbak, alla kort vi tagit när vi varit utklädda, fredagskvällarna man myst framför Idol, när vi var ute och åkte pulka, när vi var i Halen på midsommar, överallt vi badat på somrarna... Jag kan säj hur många minnen som helst.

Jag vill ni ska veta att ni är familj för mej, och att jag finns för er, om ni behöver mej, dag som natt, som ni alltid finns där för mej.

 Niklas Svensson och Anton Stahl