Alla stora idoler och förebilder har ju börjat nånstans eller hur   

Ur Idol har många hittat en bra väg. Det är ett känt program med många tittare. Man syns och folk får upp ögonen för en.

Det är ganska coolt när man tänker på hur utvecklingen sker, egentligen.

Först är man precis som vem som helst. Grannen, killen på kebabrestaurangen, gymmet eller kanske frisören.

Sen visar man sej, visar vad man kan. Fler och fler tittar och fastnar för vad dom gillar.

När man sen ger sej ut på egen turné och står på sina egna ben så känns det inte som att man är som alla andra längre.

Lyckas man behålla båda fötterna på jorden så är man ju fortfarande sej själv. Men det kan vara lätt att sväva iväg.

Och även om man är sej själv så blir världen omkring en inte den samma ändå.

Privatlivet försvinner och du kan stå inhägnad vid t.ex en signering för att vem som helst inte längre kan träffa dej.

Med många fans skulle det lätt kunna bli hysteri om 150 stycken vill träffa samma person samtidigt. Det går inte. 

Jag beundrar dom som fortfarande är jordnära och håller kontakt med sina vänner och sånt. Vissa tror att dom kan göra vad som helst utan att skada sej själva. Men bara för att dom blivit kända är dom ju inte gudar   

Det finns så många som knarkar ihjäl sej, och många av dom är riktigt kända stjärnor från TV och musikvärlden.

Min Danny har varit med om ganska mycket på sina 5 år som han hittills funnits i musikbranschen, och han är fortfarande den sorts människa som jag vill vara. Som jag ser högt upp till.

Han har sina vänner, han har sin familj, han har sin musik och han är underbar mot alla som förtjänar det.

Han är bara så guldvärd