Idag vid klockan tre kom Bella, hennes pappa och syster och hämtade mej och så åkte vi ganska direkt till True Talent. När vi kom dit vid fyra var det redan mörkt. Och väldigt kallt! Typ dom enda som redan hade kommit var Jossan och Alice och Mona. Och två till. Stod där ute och muppade oss till klockan var kvart i sex och dom släppte in oss.

Sen när vi kom in tog vi lite gifflar och ställde oss i den nya kön. Där träffade vi Marina och Agnes! Danny kom ut och skulle signera lite, men tyckte inte det va rätt tillfälle o lämna boken med hundrataaaals skrikande ungar bredvid. Och då började dom släppa in, så jag gick till dörren. När vi hittade våra platser fick jag se att på stolen framför mej skulle MATTIAS ANDREASSON sitta. Wihooo!

Han kom sen när allt drog igång och i första pausen tog jag mod till mej att prata lite med honom. Frågade hur det låg till med EMD och musiken å sådär, och så knäppte vi ett kort. Mysig kille detdär.

I nästa paus tog också dom andra tjejerna kort med honom.

Programmet var jättebra. Dimitri vidare till final!

När det var slut så ville jag gå fram till Danny och lämna min bok. Vi gick fram till scenen. Sofia kom fram så pratade vi med henne. Hon tyckte mitt skal va coolt, hon skulle skaffa ett likadant sa hon, haha. Oså läste hon på framsidan på min bok ja skulle ge Danny.

Tillslut kom vi fram till Danny och han gav mej en kram.

Jag: Jag har gjort nåt till dej.

Danny: Har du gjort nåt till mej?

Jag: Aaaa, *visar boken*

Danny: Amen va fint! *Bläddrar och pekar, säjer att han känner igen* Ska jag läsa allt nu? Är det nåt jag inte får se nu?

Jag: Haha du får läsa det när du vill! Haha hmm.. Dom gamla bilderna asså... mm..

Danny: Åh jag vill läsa allting nu. Ska sitta och bläddra i denna sen!

Jag: Naawe.

Danny: *Kramar mej o pussar mej på kinden* Tack så jättemycket, det var jättegulligt, att du har lagt ner så mycket tid!

Jag: Det är så lugnt! Robin tyckte förresten inte att han liknade hajen som du sa!
Danny: *Skrattar* Hahaha neej!

Vi: Han trodde inte du tyckte om honom.

Danny: Jo jag tycker han är grym!

Sen tog vi en gruppbild, och sa hejdå.

Bellas pappa var en ängel som filmade när Danny fick sin bok. Hur snällt som helst, blev superglad!

Vill bara tacka för det!

Ska se om man kanske kan lägga upp den fast det inte hörs nå vidare   

Tack för denna dagen alla fina tjejer och Danny!   

Häääj!

Tänkte lägga ut lite bilder från True Talent nu, och så skriver jag om dagen i nästa inlägg eftersom min data cpar lite smått :)

Jag och Bella i bilen

Agnes jag och Marina

Jag och fina Sofia

Jag o Danny första bilden. Boken e med hihi.

Gruppbild!

Jag och Gonzaaa

Danny bläddrar i boken han fick av mej

Bläddraaaar

Det som kom här var ett "WOW!"

Haha klappa katten?

Mysigaste bilden idaag <3

Kram igeeen

I vissa relationer, som till exempel den första kärleken, kan man bli så känslomässigt involverad i allt som heter den personen att det också kan bli helt fel. Man blir jättekär och man vill skrika dennes namn från toppen av ett berg!

Men som det är känt, ingenting varar för alltid. Av en eller annan anledning tar förhållandet slut förr eller senare. Man glider ifrån varandra, tappar bort varandra någonstans på vägen.

Och det man hade från början tynar bort och förvandlas till någonting annat man inte känner igen. Känslorna pirrar inte lika mycket längre, man kan börja känna andra saker, andra personer eller saker blir intressantare. Då blir man osäker på vad som egentligen är rätt, man känner att man börjar längta efter något annat. Man tror att nog måste det finnas bättre där ute!

Så man rör vid tärningen. Provar sin tur. Man bryter. Och hoppas på att finna det man tror att man behöver.

I många, många fall, vad jag har sett har det alltid visat sej att det finns inte bättre. Man skulle aldrig ha rört vid tärningen, för man hade något bra, något som kändes tryggt.

Uppenbarligen fanns det något i förhållandet som gjorde att man började titta efter annat. Det som hade behövts kan ha varit lite spänning. Att inte göra samma saker varje gång, varje dag. Man tröttnar då, ibland måste man krydda vardagen med lite händelser för att det ska rulla på helt enkelt.

Detta har alltså hänt mej. Och efteråt ångrade jag mej, såklart. Det visade sej att det inte fanns bättre. Varenda en jag träffade efter honom visade sej vara en total katastrof och en riktig skitstövel! Men jag var nog tvungen att gå igenom skitstövlarna för att lära mej något. Det finns inte alltid bättre.

Lång tid efteråt kändes allting som ett stort velande. Jag visste inte riktigt vad vi var, eller vad vi någonsin skulle bli.

Det kändes inte som att allt rktigt var slut. Jag vet inte varför.

Förrän den dagen för snart ett halvår sen då det verkligen tog slut. Då kände jag det i hela mej. Det var så slut.

Mer än slut.

Jag var senast tillsammans med någon för ett och ett halvt år sedan. Jag har vart singel sedan dess. Och jag märker med mej själv att jag kan vara jättesnäll och social mot någon om jag känner för det, men så fort det blir intimare, närmare, då skjuter jag det ifrån mej. Jag vill inte. Det går inte.

Vad ska man säja, kärlek är svårt.

Ibland saknar jag att ha någon som man alltid kan prata med, som alltid finns där... Fast samtidigt inte. Man vill inte bli sviken. Igen.

Vaknade idag vid klockan 11 av att telefonen ringde. De va nåt 08-nummer som jag inte hade inlagt. Svarade. Det var True Talent. Igen. Haha.

Och dom hade biljetter till mej. Igen.

Haha, asså jag tror jag älskar dom.

Sa det till Bella som blev jätteglad med.

Vid halv 2 drog jag hemifrån för att för första gången jobba såhär långt upp i landet   

Det gick bra. Förrutom att jag gick totalt vilse. Men det är väl inget att reagera på längre.

Mitt lokalsinne är helt..... ja.

Men dock inte lätt när man fått fel vägbeskrivning heller!

Jobba typ 3 timmar, sen vid 7 var jag hemma igen.

Lagade fisk och så vidare.

Intressant dag. Haha.

Godnaajt.

Häääj!

Idag vaknade ja av klockan som ja ställt på 9. Gick ipp gjorde vid mej och vid 10 gick jag ut till bussen och åkte till Infra City för att träffa Fia!   

Vi gick en runda som inte alls såg ut som Stockholmsområde. Det var hästar i hagar, lerig väg och skog runt omkring oss. Det kändes som det kunde vatt var som helst.

Vi gick hem till henne, och hennes pappa bor ju med i Upplands Väsby så det var ju nära!   

Hade jättekul, känns som det va evigheter sen vi var sist!

Så vi var hela dan till vid klockan tre när hennes pappa kom hem ifrån jobbet.

Imorron åker hon tillbaka hem till Kristianstad och jag känner redan att jag kommer sakna henne. Som jag saknar dom andra. Men vissa ser man ju väldigt snart   

Sen åkte jag hem och lagade käk, åt med Adam, för Jaqueline skulle iväg och mamma hade inte kommit hem från jobbet än.

Sen satt jag med Adam och målade av höstlöv. Höhö.

Har suttit och läst min dagbok som jag skrev när jag var 6 år. 1997. Haha det va nårra år sen. Lite gulligt när man tänker efter. Inte ett ord rätt   

Hihi nu ska jag snart sova för imorron blir det jobba för första gången här uppe   

Josefin Molin   

Hej!

Tänkte skriva lite om helgen som varit när jag va hemma i Kristianstad.

I torsdags var jag hemma och fixade matsäck och packade till alla innan vi skulle ta planet från Arlanda.

Sen åkte jag till Rotebro och hämtade Jaqueline och Adam. När vi hade tagit planet, flygbussen och tåget så stod pappa och väntade på oss i stan med bilen. Han körde oss hem.

Den dagen hände inte så mycket eftersom klockan redan var 20.00 när vi kom hem. Förrutom att jag fick min första present. Väldigt fint armband!

På fredagen så väckte Adam mej och Jaqueline vid 9 så gick upp och åt frukost. Sen vid 1 så åkte jag in till stan för skulle möta Helen. Jag skulle visa en väska jag tänkte önska mej i julklapp.

Satt och väntade på henne tills hon kom, och hann träffa Caroline inne på HM. Kul att ses igen!

När vi var inne och kollade på väskor så ringde Victor mej ifrån min gamla klass. Han och Linus va i stan så dom ville träffas en liten stund, o de ville jag såklart med!   

Så dom kom in på Åhlens. Det va riktigt kul att se dom igen, saknar faktiskt klassen lite.

Gick på stan lite med Victor sen när Helen åkte hem. Pratade om livet. Sen skulle han till gymmet så jag tog bussen till Wendes där jag skulle lämna gamla böcker. Tyvärr var det ínte någon klass kvar...

Annars hade jag gärna träffat alla. Men Anders var kvar. Min gamla samhällslärare.

Skolminnen dök upp när man kom dit. Det känns som det va så längesen man var där. Och dit har man gått varje dag 5 dagar i veckan i 2 år. Gått, cyklat, åkt buss. Träffat människor. Usch ja, det är hårt.

Pratade lite med Anders sen åkte jag hem igen. Käkade middag hemma sen så kom Nicce ganska direkt och hämtade mej!   

Vi åkte direkt till Konsum och köpte julmust, chips, dippa, cheeseballz och choklad, namnam.

Sen åkte vi hem till honom och åt tacopaj och sen tittade vi på Idol. Och sen efter det spelade vi Wii. Och efter det spelade vi nåt fotbollsspel på datorn, de va fett kul.   

Åsså blev det presentöppning även där.

Snacka och lyssna på musik och sen blev det sova.

Nästa dag skjutsade Nicce hem mej vid halv 12 när vi lämnade Rasmus på badhuset.

För vi skulle ha kalas hemma och sen skulle Nicce och Anton komma klockan 4 igen, när släktingarna me kommer.

Det va riktigt kul faktiskt! Åt mat, tårta, chips, spelade spel, lyssnade på musik och så. Sen vid 9 tjatade jag om att vi skulle dra. För jag Anton o Nicce skulle ut sen, men först skulle vi hem till Nicce och sminka oss tänkte vi. För om man klädde ut sej eller liknande skulle vi komma in gratis på olearys sen. Anton va så lagom full, så han somnade i soffan medan jag sminkade honom haha.

Sen sminkade jag Nicce, och sist mej själv. Vi blev skitsööta   

HAHA!!

Sen åkte vi in till Biljard. Träffade Madde och Max som skulle me in. Och Björn, som inte skulle me in.

Plus nårra nya. Där inne träffade vi också nårra, kul att se Kristianstad igen   

Var dock inte så många ute som man kände igen faktiskt. Sitter alla hemma nuförtiden?   

Och alla biljardbord var upptagna så det blev bara pingpong spelet med Nicce, och så bjussad på det mesta i baren.

Klockan ett när det stängde åkte vi till Olearys. Där inne träffade jag Felicia och Caroline. Och Martin, Poulsen, Macke Dehn och så vidare.

Gick mellan alla bord hela tiden eftersom alla tydligen inte kunde sitta tillsammans.

Sen stängde det också vid 3 och jag satt i baren och drack briska. Då kom Henke och sa hej och hejdå. Typ. Ja. Mmm.

Sen körde Nicce Anton hem till mej så skulle vi sova över. Men först blev de lite tårta eftersom lilla Anton var hungrig. Hahaha.

Nästa morron käkade vi frukost och sen lite senare när jag fått bort mitt svarta kladd från ansiktet sen gårdagen kom Nicce. Han lämnade min vinterjacka och så var vi nån timme tills pappa sa att vi skulle till farmor och farfar.

Sen tog han Anton me sej, och det var jättetråkigt att säja hejdå igen. Men tiden kommer gå snabbt. Saknar dock pojkarna redan. Va skulle ja gjort utan dom?   

Sen åkte vi då till farmor och farfar och va där typ 2 timmar, fikade och tittade på deras nya hundvalp. Riktigt svinsöt.

Efter de åkte vi till Max och beställde mat. Käkade hemma, packade ihop grejerna sen satte vi oss i bilen och åkte mot Malmö flygplats.

Lika jobbigt att säja hejdå varje gång. Vem det än är till. Om det är till mamma, eller nu är det pappa, kompisarna, syskonen. Var man än är så är det för långt till den andra.

Det är krossande... Det tar på en. Det är jobbigt. Det är sanningen, och den kan man inte stoppa undan och hoppas att den försvinner.

Men försöker titta på det bästa ändå.

Det är mindre än 2 veckor tills Anton, Fia, Ida och Felicia kommer hit, och efter det är det typ 2 veckor tills jag åker ner igen. Och till nyår kommer vi att va nere ungefär tio dagar. Det kommer bli fett.

Jag längtar   

Lite bilder:

Söta Bertil =)

Wendesgymnasiet <3

Påväg hem från skolan

Jaqueline och Elsa =)

Nicce och hans present! =)

Wiiiii!

Wiiii!

Årets första julmust! =)

Lojsan och Maddish!

Jag och Adam på kalaset =)

Jag och Nicce =)

Anton och tårtan!

Marcel =)

 Systerpuss =)

Isabell och Jaqueline

Presenten jag fick av Nicce. En av dom, haha =)

En full sovande sminkad Anton

  Fail bild men rolig   

 Bästa   

Såhär söta var vi när vi gick ut!

Kusin   

Alla stora idoler och förebilder har ju börjat nånstans eller hur   

Ur Idol har många hittat en bra väg. Det är ett känt program med många tittare. Man syns och folk får upp ögonen för en.

Det är ganska coolt när man tänker på hur utvecklingen sker, egentligen.

Först är man precis som vem som helst. Grannen, killen på kebabrestaurangen, gymmet eller kanske frisören.

Sen visar man sej, visar vad man kan. Fler och fler tittar och fastnar för vad dom gillar.

När man sen ger sej ut på egen turné och står på sina egna ben så känns det inte som att man är som alla andra längre.

Lyckas man behålla båda fötterna på jorden så är man ju fortfarande sej själv. Men det kan vara lätt att sväva iväg.

Och även om man är sej själv så blir världen omkring en inte den samma ändå.

Privatlivet försvinner och du kan stå inhägnad vid t.ex en signering för att vem som helst inte längre kan träffa dej.

Med många fans skulle det lätt kunna bli hysteri om 150 stycken vill träffa samma person samtidigt. Det går inte. 

Jag beundrar dom som fortfarande är jordnära och håller kontakt med sina vänner och sånt. Vissa tror att dom kan göra vad som helst utan att skada sej själva. Men bara för att dom blivit kända är dom ju inte gudar   

Det finns så många som knarkar ihjäl sej, och många av dom är riktigt kända stjärnor från TV och musikvärlden.

Min Danny har varit med om ganska mycket på sina 5 år som han hittills funnits i musikbranschen, och han är fortfarande den sorts människa som jag vill vara. Som jag ser högt upp till.

Han har sina vänner, han har sin familj, han har sin musik och han är underbar mot alla som förtjänar det.

Han är bara så guldvärd    

Sitter och funderar på vad jag arbetade me i skolan idag. Jag fick i uppgift att kolla statistiken över ungdomsvåld. Om det ökar eller minskar, vilka som blir drabbade och så vidare...

Det jag hittade tyckte jag nästan var lite läskigt.

Både barnmisshandel och ungdomsvåld ökar mer och mer under åren. Och våldet blir råare och råare. Man nöjer sej inte med att bara skada. Man skadar för att döda.

Läkare och kirurger hittar mer och mer frakturer och fler punkterade lungor. Det man ofta blir utsatt för om det är riktigt våld är att man blir slagen till marken och man sparkar och hoppar på huvudet!

Lyssna bara på den meningen?!

Vad är det som är fel?!

Hur kan man göra så, nånsin? Och gå vidare med sej själv?!

Hur blir det så fel i huvudet på en att man KAN?

Jag tycker det är äckligt att bara tänka tanken, helt seriöst.

Usch.

Vad händer med världen?

Sen funderade jag på en sak som mamma sa.

Kan det vara så att ju bättre vi har det - ju sämre blir det?

Hon berättade att när hon var liten så fick hon dela rum med sin lillebror. Man blev tvungen att respektera varandra, trots olika åldrar. Dom levde då ganska tätt nära varandra, vilket gjorde att dom har blivit mycket nära idag.

Idag har alla egna rum, med egen TV, egen dator, egen mobiltelefon.

Alla stänger in sej på sina rum och är för sej själva. Då glider man lättare ifrån varandra och skapar en större kontakt med internetvärlden istället för att umgås med folk i det verkliga livet.

Så när det utvecklat sej såhär och man snart inte ens kommer behöva ta upp mobilen för att läsa det nya smset, hur kommer det utveckla sej vidare?

Till det bättre eller det sämre?

Tack för mej.