När vi träffar en ny person och fastnar för denna leder detta ofta till ett förhållande. Man kan komma att älska allt som har med denna personen att göra. Dennes hår, ögon, personlighet, humor, kläder, längd osv.

Man vill vara med denna personen alltid och man vill visa för alla vem det är man träffar.

Men ibland tar det slut och om den andra då skaffar en ny partner undrar man hur hon kommer att vara. Kommer hon att påminna om mej?

Har vi något slags mönster när det gäller personerna vi ’dejtar’? Har vi något speciellt att gå efter?

Dejtar vi egentligen samma person om och om igen?

Eller, om det var ett svårt avslut på förhållandet, väljer man kanske att träffa någon som påminner så lite som möjligt om den förra partnern. Vad är det som gör att vi dejtar just dessa personerna, och måste vi bryta det mönstret och träffa någon helt annan för att få det att funka?

Många tankar idag   

Vänskapen. Det säjs att den ska vara klarsynt, men kärleken blind.

Med mina kompisar har vi alltid hittat sätt att ha kul, även om vi inte gör något speciellt. Men kan vänskapen ta slut utan att någon behöver göra något? Kan det sluta med att man sitter tillsammans och tittar på gamla bilder av allt man gjorde förr? Kan det vara slut där? Finns det kanske inte mer än så?

Eller är det det som kallas att glida ifrån varandra...?

Egentligen, för att en vänskap ska hålla så måste man investera i den lite då och då, för det håller inte bara av sej själv i sådär 10 år, utan att man gör nåt ibland och bara somnar ifrån det.

Sitter i skolan och ska läsa in lite av ett ämne jag aldrig läste på min andra skola, eftersom att jag bytte. Pedagogisk ledarskap. Snart käk, och sen blir det svenska där det nu är sagt att vi ska redovisa en bok som typ ingen har läst, eftersom vår vikarie som vi hade i ett halvår aldrig sa det till oss. Yey alltså.

Slutar tidigt idag iallfall. Pluset på min dag   

Hallå!

Nu ansåg jag mej själv tillräckligt frisk för att gå till skolan igen. Slutar om knappt två timmar.

Skönt   Blir väl hem och mysa med katten sen. Och laga kääk.

Om man skulle ta och skaffa lugg igen. Hade det i somras när jag hade halva håret blondt. Men sen tröttnade jag på att klippa den hela tiden så nu har den blivit lång igen. Tros om det?

Nu är det bara skola denna veckan med innan APUn börjar. I fem veckor på ett dagis i Rotebro. Då kanske jag blir lite klokare på om det är det jag verkligen vill jobba med sen.

Känner mej rätt skoltrött, alltså. Inte så konstigt egentligen. Men jag längtar till det som kan hända efter studenten. Aupair. Är så sugen.

Nu drar jag på sista lektionen!

Puss!

  (HAHAHAH)

Tjo!                                                                                                                                        

Har legat i sängen i två dagar och mått kasst. Är riktigt förkyld. Men med min älskling Ipren har ja nu orkat mej upp och gjort vid mej lite. Snön har lagt sej lite smått där ute igen. Känns lite som aprilväder, det kan inte bestämma sej, och snart är det inte ens lönt att det blir nån vinter alls.

På torsdag har jag bokat in mej på ett möte för aupair grejen. Ska bli spännande. Och har även börjat kolla lite smått på sommarjobb. Måste jobba i sommar för att ha pengar om jag ska ha råd att åka iväg.

När det kommer till förhållanden, är det bäst att lyssna på sitt hjärta eller sitt huvud? Det är känt att man ska gå efter sitt hjärta, för där vet man vad man känner, men om det visar sej gå dåligt när man gör det om och om igen, är det dags att börja lyssna på sitt huvud?

                                                                                                                                          Trevlig helg!

Things are looking up! Tänker mer och mer på dethär med au pair, och ju mer jag ägnar tanke åt det ju mer vill jag det! Om jag lyckas hitta något i New York med en bra familj och hyfsade pengar tänker jag ta det! Jag blev helt extas så nu har jag bokat in mej på ett informationsmöte. Man får vissa lediga dagar och helger, då jag kan göra precis vad jag vill. Jag skulle älska det för det finns så många ställen jag vill se. Och det kan jag bara tacka Sex and the City för   

Imorron börjar skolan. Då ska man vara pepp och redo, men jag är inte det minsta trött just nu, så undrar hur det ska gå. Blir nåt avsnitt av favoritfilmen nu sen försöka sova. Nattinatti!

Hur vet man när det är rätt?

Med allt vi gör i vår vardag kan vi göra många misstag men vi lyckas också, inte minst med alla vi träffar. En träff här och en träff där, och vissa av dom vi träffar skapar vi längre förhållanden med.

Men hur vet man när det är rätt? Hör man en röst som ett tecken eller är det fyrverkerier, eller vet man bara?

En vän till mej berättade att hon visste att hon hittat rätt. Och när jag frågade henne hur hon visste det sa hon att det kändes precis som i en film. Tiden stannade och allting gick i slow motion. Undrar om det är så det är.

Och om denne rätte är din själsfrände - den personen med nyckeln till ditt hjärta - finns det bara en? Om man aldrig träffar denna rätta, ses man som inte hel då? Eller finns det flera stycken som kan vara alternativa själsfränder?

Kom hem från Kristianstad för 3-4 timmar sen. Har suttit på tåget hela dagen och tittat på Sex and the City. Sen kom mamma och Adam och mötte mej vid stationen. Det var två veckor sen jag var här sist och jag känner att jag fått mycket gjort och träffat massor med folk. 

Jag har kört hyfsat mycket bil, tittat på flera bra filmer med Anton, dragit ut tre gånger på samma vecka. En grej som var rätt otroligt tyckte jag - var när vi skulle in på Banken och utanför stod ett kyrkgäng och stekte gratis pannkakor till oss, med grädde och sylt. Klockan 1 på natten. Helt otroligt!

Flera stycken var hemma hos Ida en kväll och åt tacos och tittade på Jägarna 2. Det var jättemysigt. Skönt att umgås me dom gamla bekanta vännerna igen   Sen åkte jag ut till Helgedal en dag och träffade lilla Rasmus. Drack kaffe hemma hos dom och hade det mysigt. Nyår firade jag hemma hos Nicce. Där satte jag eld på min första raket nånsin. Woho, modig.

Dagen efter kom Anton och så drog vi iväg till Katrins och beställde pizza. Mycket gott.

Innan Jaqueline och Adam åkte hem i tisdags åkte vi skridskor inne i ishallen. Jag har fortfarande blåmärken efter det.... Jag har hållit hus en del i Åsum. Awsum där ju. Jag har träffat Jonte och kommit på att jag nog är allergisk mot damm. Ska kollas upp snart  

Sen var jag med pappa, Helen, Marcel och Helens föräldrar i Vinslöv för att titta ut en klänning hon ska ha på deras bröllop i maj. Sen träffade jag Felicia i stan och då gjorde jag mitt första besök på Systemet sen jag fyllde 20   Sen tog vi en Semla inne på brödboden. Mums. Sen blev det utgång igen!

Träffade en gammal klasskompis. En mycket gammal, tror vi gick dom första åren tillsammans bara, så det var fett kul att träffa henne igen! Sista kvällen innan jag åkte hem solade jag solarium med Ida och sen mötte vi Anton, My, Laura och nårra till för att äta på Peking. Mys! Sen skjutsade jag Anton till Bromölla innan Ida skjutsade hem mej.

Det har hunnit både vräka ner snö och en morron sken solen så jag trodde jag hade sovit ett halvår. Men tyvärr dröjer det ett tag till sommaren. Den hade varit så välkommen nu!

Det har vatt riktigt kul att vara nere och nu kommer jag sakna vackra Skåne. Du gamla du fria du soliga syd, du sköna du underbara söder   

Snart ses vi igen, tiden går snabbt. Seasons change so do cities - and also people.

Puss

Det verkar vara drömmen för varje liten flicka, att en dag bära den där vita klänningen och vara vackrare än någonsin - och stå där och lova dom magiska orden till sin älskade. Och sen leva lyckliga i alla sina dar.

Eller? Är det inte så det slutar?

Iallafall i situationer som Askungen, Skönheten och Odjuret, och andra söta påhittade filmer. Men om vi hade slagit på kameran 20 år senare hade Askungen kanske träffat en annan intressantare kille och slängt prinsen och sina tråkiga styvsystrar i väggen. Men i filmer är historien slut när eftertexten rullar in. Då får vi inte se mer.

Ibland undrar jag, varför väljer man att gifta sej?

Är man så förblindad av kärlek just då att man vet att det kommer att hålla hela livet? Tills döden skiljer varandra åt? Verkligheten svider ju, men sanningen att säja finns det inga garantier över huvud taget att det håller hela livet. Om ens halva. Allting kan hända.

Jag tror att vissa gifter sej för pengarnas skull, för att minska risken att en dag bli utelåst eller utslängd från den delen av livet som du inte riktigt tillhörde eftersom pengarna och huset var hans. Och vissa tror jag gifter sej för att det förväntas så av omgivningen. Man kanske är rädd att något ska vara fel om man låter bli.

Så då är frågan. Varför skiljer sej så många?

Äktenskapen blir färre och färre och statistiken över skilsmässorna är fortfarande höga.