Idag vid klockan tre kom Bella, hennes pappa och syster och hämtade mej och så åkte vi ganska direkt till True Talent. När vi kom dit vid fyra var det redan mörkt. Och väldigt kallt! Typ dom enda som redan hade kommit var Jossan och Alice och Mona. Och två till. Stod där ute och muppade oss till klockan var kvart i sex och dom släppte in oss.

Sen när vi kom in tog vi lite gifflar och ställde oss i den nya kön. Där träffade vi Marina och Agnes! Danny kom ut och skulle signera lite, men tyckte inte det va rätt tillfälle o lämna boken med hundrataaaals skrikande ungar bredvid. Och då började dom släppa in, så jag gick till dörren. När vi hittade våra platser fick jag se att på stolen framför mej skulle MATTIAS ANDREASSON sitta. Wihooo!

Han kom sen när allt drog igång och i första pausen tog jag mod till mej att prata lite med honom. Frågade hur det låg till med EMD och musiken å sådär, och så knäppte vi ett kort. Mysig kille detdär.

I nästa paus tog också dom andra tjejerna kort med honom.

Programmet var jättebra. Dimitri vidare till final!

När det var slut så ville jag gå fram till Danny och lämna min bok. Vi gick fram till scenen. Sofia kom fram så pratade vi med henne. Hon tyckte mitt skal va coolt, hon skulle skaffa ett likadant sa hon, haha. Oså läste hon på framsidan på min bok ja skulle ge Danny.

Tillslut kom vi fram till Danny och han gav mej en kram.

Jag: Jag har gjort nåt till dej.

Danny: Har du gjort nåt till mej?

Jag: Aaaa, *visar boken*

Danny: Amen va fint! *Bläddrar och pekar, säjer att han känner igen* Ska jag läsa allt nu? Är det nåt jag inte får se nu?

Jag: Haha du får läsa det när du vill! Haha hmm.. Dom gamla bilderna asså... mm..

Danny: Åh jag vill läsa allting nu. Ska sitta och bläddra i denna sen!

Jag: Naawe.

Danny: *Kramar mej o pussar mej på kinden* Tack så jättemycket, det var jättegulligt, att du har lagt ner så mycket tid!

Jag: Det är så lugnt! Robin tyckte förresten inte att han liknade hajen som du sa!
Danny: *Skrattar* Hahaha neej!

Vi: Han trodde inte du tyckte om honom.

Danny: Jo jag tycker han är grym!

Sen tog vi en gruppbild, och sa hejdå.

Bellas pappa var en ängel som filmade när Danny fick sin bok. Hur snällt som helst, blev superglad!

Vill bara tacka för det!

Ska se om man kanske kan lägga upp den fast det inte hörs nå vidare   

Tack för denna dagen alla fina tjejer och Danny!   

Häääj!

Tänkte lägga ut lite bilder från True Talent nu, och så skriver jag om dagen i nästa inlägg eftersom min data cpar lite smått :)

Jag och Bella i bilen

Agnes jag och Marina

Jag och fina Sofia

Jag o Danny första bilden. Boken e med hihi.

Gruppbild!

Jag och Gonzaaa

Danny bläddrar i boken han fick av mej

Bläddraaaar

Det som kom här var ett "WOW!"

Haha klappa katten?

Mysigaste bilden idaag <3

Kram igeeen

I vissa relationer, som till exempel den första kärleken, kan man bli så känslomässigt involverad i allt som heter den personen att det också kan bli helt fel. Man blir jättekär och man vill skrika dennes namn från toppen av ett berg!

Men som det är känt, ingenting varar för alltid. Av en eller annan anledning tar förhållandet slut förr eller senare. Man glider ifrån varandra, tappar bort varandra någonstans på vägen.

Och det man hade från början tynar bort och förvandlas till någonting annat man inte känner igen. Känslorna pirrar inte lika mycket längre, man kan börja känna andra saker, andra personer eller saker blir intressantare. Då blir man osäker på vad som egentligen är rätt, man känner att man börjar längta efter något annat. Man tror att nog måste det finnas bättre där ute!

Så man rör vid tärningen. Provar sin tur. Man bryter. Och hoppas på att finna det man tror att man behöver.

I många, många fall, vad jag har sett har det alltid visat sej att det finns inte bättre. Man skulle aldrig ha rört vid tärningen, för man hade något bra, något som kändes tryggt.

Uppenbarligen fanns det något i förhållandet som gjorde att man började titta efter annat. Det som hade behövts kan ha varit lite spänning. Att inte göra samma saker varje gång, varje dag. Man tröttnar då, ibland måste man krydda vardagen med lite händelser för att det ska rulla på helt enkelt.

Detta har alltså hänt mej. Och efteråt ångrade jag mej, såklart. Det visade sej att det inte fanns bättre. Varenda en jag träffade efter honom visade sej vara en total katastrof och en riktig skitstövel! Men jag var nog tvungen att gå igenom skitstövlarna för att lära mej något. Det finns inte alltid bättre.

Lång tid efteråt kändes allting som ett stort velande. Jag visste inte riktigt vad vi var, eller vad vi någonsin skulle bli.

Det kändes inte som att allt rktigt var slut. Jag vet inte varför.

Förrän den dagen för snart ett halvår sen då det verkligen tog slut. Då kände jag det i hela mej. Det var så slut.

Mer än slut.

Jag var senast tillsammans med någon för ett och ett halvt år sedan. Jag har vart singel sedan dess. Och jag märker med mej själv att jag kan vara jättesnäll och social mot någon om jag känner för det, men så fort det blir intimare, närmare, då skjuter jag det ifrån mej. Jag vill inte. Det går inte.

Vad ska man säja, kärlek är svårt.

Ibland saknar jag att ha någon som man alltid kan prata med, som alltid finns där... Fast samtidigt inte. Man vill inte bli sviken. Igen.

Vaknade idag vid klockan 11 av att telefonen ringde. De va nåt 08-nummer som jag inte hade inlagt. Svarade. Det var True Talent. Igen. Haha.

Och dom hade biljetter till mej. Igen.

Haha, asså jag tror jag älskar dom.

Sa det till Bella som blev jätteglad med.

Vid halv 2 drog jag hemifrån för att för första gången jobba såhär långt upp i landet   

Det gick bra. Förrutom att jag gick totalt vilse. Men det är väl inget att reagera på längre.

Mitt lokalsinne är helt..... ja.

Men dock inte lätt när man fått fel vägbeskrivning heller!

Jobba typ 3 timmar, sen vid 7 var jag hemma igen.

Lagade fisk och så vidare.

Intressant dag. Haha.

Godnaajt.

Häääj!

Idag vaknade ja av klockan som ja ställt på 9. Gick ipp gjorde vid mej och vid 10 gick jag ut till bussen och åkte till Infra City för att träffa Fia!   

Vi gick en runda som inte alls såg ut som Stockholmsområde. Det var hästar i hagar, lerig väg och skog runt omkring oss. Det kändes som det kunde vatt var som helst.

Vi gick hem till henne, och hennes pappa bor ju med i Upplands Väsby så det var ju nära!   

Hade jättekul, känns som det va evigheter sen vi var sist!

Så vi var hela dan till vid klockan tre när hennes pappa kom hem ifrån jobbet.

Imorron åker hon tillbaka hem till Kristianstad och jag känner redan att jag kommer sakna henne. Som jag saknar dom andra. Men vissa ser man ju väldigt snart   

Sen åkte jag hem och lagade käk, åt med Adam, för Jaqueline skulle iväg och mamma hade inte kommit hem från jobbet än.

Sen satt jag med Adam och målade av höstlöv. Höhö.

Har suttit och läst min dagbok som jag skrev när jag var 6 år. 1997. Haha det va nårra år sen. Lite gulligt när man tänker efter. Inte ett ord rätt   

Hihi nu ska jag snart sova för imorron blir det jobba för första gången här uppe   

Josefin Molin