I vissa relationer, som till exempel den första kärleken, kan man bli så känslomässigt involverad i allt som heter den personen att det också kan bli helt fel. Man blir jättekär och man vill skrika dennes namn från toppen av ett berg!

Men som det är känt, ingenting varar för alltid. Av en eller annan anledning tar förhållandet slut förr eller senare. Man glider ifrån varandra, tappar bort varandra någonstans på vägen.

Och det man hade från början tynar bort och förvandlas till någonting annat man inte känner igen. Känslorna pirrar inte lika mycket längre, man kan börja känna andra saker, andra personer eller saker blir intressantare. Då blir man osäker på vad som egentligen är rätt, man känner att man börjar längta efter något annat. Man tror att nog måste det finnas bättre där ute!

Så man rör vid tärningen. Provar sin tur. Man bryter. Och hoppas på att finna det man tror att man behöver.

I många, många fall, vad jag har sett har det alltid visat sej att det finns inte bättre. Man skulle aldrig ha rört vid tärningen, för man hade något bra, något som kändes tryggt.

Uppenbarligen fanns det något i förhållandet som gjorde att man började titta efter annat. Det som hade behövts kan ha varit lite spänning. Att inte göra samma saker varje gång, varje dag. Man tröttnar då, ibland måste man krydda vardagen med lite händelser för att det ska rulla på helt enkelt.

Detta har alltså hänt mej. Och efteråt ångrade jag mej, såklart. Det visade sej att det inte fanns bättre. Varenda en jag träffade efter honom visade sej vara en total katastrof och en riktig skitstövel! Men jag var nog tvungen att gå igenom skitstövlarna för att lära mej något. Det finns inte alltid bättre.

Lång tid efteråt kändes allting som ett stort velande. Jag visste inte riktigt vad vi var, eller vad vi någonsin skulle bli.

Det kändes inte som att allt rktigt var slut. Jag vet inte varför.

Förrän den dagen för snart ett halvår sen då det verkligen tog slut. Då kände jag det i hela mej. Det var så slut.

Mer än slut.

Jag var senast tillsammans med någon för ett och ett halvt år sedan. Jag har vart singel sedan dess. Och jag märker med mej själv att jag kan vara jättesnäll och social mot någon om jag känner för det, men så fort det blir intimare, närmare, då skjuter jag det ifrån mej. Jag vill inte. Det går inte.

Vad ska man säja, kärlek är svårt.

Ibland saknar jag att ha någon som man alltid kan prata med, som alltid finns där... Fast samtidigt inte. Man vill inte bli sviken. Igen.