Reagerar vi över gränsen eller läser vi dom egentliga signalerna?
Pojkarna säjer sej vara enkla skapta varelser. Att allt dom säjer är sant, att dom inte kan tolkas på mer än ett sätt. Men tjejerna anses vara mer komplicerade och kan tolkas på helt olika sätt. Speciellt av varandra. Vi tänker och analyserar mer. Kanske för mycket, och varför gör vi det? Ägnar vi hela våra liv åt att analysera, istället för att leva i nuet? Vi kanske analyserar om sånt som inte ens finns. Sånt som vi bara har byggt upp i våra huvuden. Eller ser vi det som ligger dolt bakom orden?
Jag tänker mycket. Jag hade inte varit jag annars. Men man undrar, skulle det vara lika roligt eller spännande om allt var klart som is och man inte behövde ifrågasätta allting? Och om det inte hade varit det undrar man - är det dramatiken vi behöver?